Med ryggrad.

Stå upprätt med hjälp av egen ryggrad. Utan stöd. Vrider sig med hjälp av egen coremuskulatur. Utan påpuffning. En ryggrad där kotorna ledar mig. Tillåter mig att lyfta tungt. Gå rakryggad. Med huvudet högt. 

Den senare tiden har jag behövt stöttepelare. Lutat kroppen. Inte orkar bära min trötta lekamen. Av fysisk trötthet irriteras allt. Allt ter sig plötsligt som en ständig strid av tyngder. Ben och armar släpar. Krum rygg. 

Med tröttheten kommer tvivel på det vackra. På den egna dugligheten. Tilliten till det självklara. Omdömet grumlas. Mitt privata vända ut och in, blir offentligt. Sömnlöshet. Rastlöshet. Otrygghet. Nedstämdhet. Huset behöver stötter. Vägrar luta mig mot andra. Mitt liv. Mina val. Min bedömning. Min tillvaro bakar min framtid. Gäser sig fluffig. Stor. Penslas. Gräddas. Gyllenbrun. Saftig. Ångande nybakad. Färsk. Knaprig yta.

När  kroppen känns tung. Varje rörelse utgör en beslatning på var lem, då krävs en ryggrad av potential, för att orka bära dessa blytunga lemmar. Det är så mycket lättare att luta sig mot andra. Deras godtycklliga omdöme för mina bitar i livet. Analyser baserade utifrån deras erfarenheter. Deras värderingar lutade mot subjektiva upplevelser. Faktum är att när mina val tillåts att filteras genom andras goda omdöme, då får jag lite känning av ischias. En nerv hamnar i kläm. Gör sig påmind. I varje liten rörelse. Kanske för att det är ett val ej framvärkt av mig. Den enda som vet vad som är mig bäst till gagn är jag. Givetvis. Den enda som vet vad som är vackert, ärligt och sant för mig. Det är jag. Mitt liv är inte likt någon annans av den anledningen att det är mitt liv. Tänk, trettiotvå år, och det är först nu jag vågar ta steget fullt ut för mig själv. 

Det är dags att mina diskar i ryggen får svikta när de räddar ryggraden från stumma belastningar. Livet lär inte vara mer skonsamt när ryggraden skall stärkas nog att hålla mig upprätt i ur och skur. Styrketräning för att rusta mig med muskler som stöttar upp. Däremot kommer livet att ske oavsett. Belastningen är lättare att ta om jag bär lika vikt i båda händerna.

Linni med nu med någon form av ryggrad.