"Mina behov går efter andras behov...

[KURSIV]och jag blir hungrig när andra blir hungriga..". Det vackraste i människan kommer fram i de mest avskalade sammanhang. Människans vackra blir vackrare samtidigt som det isiga blir mer isigare. När allt omkring skalats bort, då fanns jag min självfrände för en stund i en människa, vars liv är långt skilt ifrån mitt. Distans motsvarande den mellan nord- och sydpol. Skillnad likt plus och minus. När jag hörde orden ifrån en annan människas mun. Så sanna. Så uppriktiga. Då högg de ett hål i hjärtat. Rakt in. Smärtade till. Sorg sipprade ur. Ögonen vattnades för en kort stund. Samlade ihop mig på en millisekund. Det där är så, som jag har levt. Som jag resonerat. Mitt dåvarande liv. Ett mantra aldrig tänkt i tanke och än mindre formulerats i ord. [FET] "Mina behov går efter andras behov, jag blir hungrig när andra blir hungriga"[/FET]. Tanken slog mig, kan man älska sig själv om man resonerar på detta vis? Om alla andras behov styr mina, finns jag verkligen på riktigt då? Om jag mättar min hunger med andras hunger och därför äter, då kan jag tveksamt existera för min egen skull. Eller kan jag? Om det egentliga behovet, så som den mest basala, hungern, om denna har föga inverkan på en människas vilja att mätta detta, då har man glömt bort sig själv. Själva JAG, är obetydlig för mig själv. För vem finns jag, varför ska jag ens finnas om jag inte ens älskar mig själv tillräckligt mycket för lyssna på vilka behov jag har. Att mätta hungern. Bokstavligt talat, jag har tappat hungern, förbisett behovet av att äta och istället ätit när andra blivit hungriga och mat serverats. Saknas hunger då saknas mättnad. Jag har inte ätit då min blotta existens har bekommit mig föga. [FET]Vikten av att lyssna på vad jag behöver har gått om intet. Jag lär mig känna hunger. Lär mig äta. Kcal-beräknar. Motionerar och förbränner kcal. Fast egentligen ligger inte fokus på vad jag äter, hur jag äter och när jag äter. Fokus bör tämligen ligga på varför jag äter. Jag äter för att jag tycker att det är viktigt att jag vill leva.[/FET] Jag måste lära mig att älska mig själv. Tycka att jag är viktig att vara älskad av mig. Våga äta för att låta mig leva. För att mina behov är viktiga. Utan mig, är jag ingen. Utan dig, är jag ändå någon. Således ter det sig klokt att äta och ta hand om sig själv på bästa möjliga sätt, för att existera för att vara någon av värde för sig själv. Jag älskar mig själv i större utsträckning än någonsin. Låter de som vill älska mig. Jag prioriterar mig före andra i fler avseenden än tidigare. Framför allt, jag vill existera, och äta för att mätta mig och rädda mitt eget vara. Tack snälla människa, dina ord förlöste mina tankar kring mat och mig själv. Ord jag kommer att bära med mig så länge jag lever. [/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.