Mitt hjärta brister rätt som det är..

[KURSIV]flera gånger om året. Det gör smärtsamt ont. Jag bär på en sorg. En relation som är obegriplig. Komplicerad. Tro mig, försöken har varit många för att rädda den. Laga den. Ge den en ärlig chans. KBT-verktygen räcker gott till mig. Bryta mina mönster. Bygga. Förbättra. Bibehålla. KBT. Verktyg dugliga för mig. Duger inte för att påverka någon annan. Bryta någon annans mönster. Ge insikt åt någon annan. Mina verktyg är mina. Specialgjorda för mitt hantverk. De hjälper mig inte heller till att lotsa någon annan till snickarboden för att införskaffa verktyg specialanpassade för just den som behöver dem mest. När mitt hjärta brister. Då rinner tårarna. Hopplösheten sköljer över mig. Ensamheten tränger sig på. Tillfälligt. Sorgen visar vägen till den förlorade tilliten på omvärlden. Hur ska jag kunna lite på världen, när den som rimligen bör stå mig närmast. Den som ska älska mig mest. Som ska vilja träffa mig mest av alla i hela världen. Där är starka band istället svaga. Trasiga. Går sönder utan yttre påverkan. Osynliga. Obefintliga. Sviken flera gånger per år. Ovetandes om sveket vandrar någon annan i sin egen värld. En värld där det är det aldrig är dennes fel. Där alla andra är fienden. Där dåligt samvete, ånger och förlåt inte har en plats. Där smärta bor. Smärta förringas. Försvinner. Där försvarsmekanismerna håller världen i ett hårt grepp. En värld, frånvarande min. Avstånd som mellan Merkurius och Pluto. Samma solsystem men ändå avstånd ej möjliga att bemästra. Inga egentliga kommunikationsmöjligheter. Ropen ekar i evighet. Utebliven respons då ropen inte når fram. Förgäves. Övergiven på en planet. Hes. Köldbiten. Långt bort. Pluto är kallt. Anka har alltid värmt mig. Har gett mig en varm kopp te. Te av tillit. Ovillkorlig kärlek. Har sett och hört mig. Vi bodde nära. På samma planet. Våra viskningar nådde fram innan de blev ljudade. Gemensamt språk. Lätt tydda tankar. Värme i det oändliga. Hjärtat brister. Tårarna rinner. Hjärtat lagar sig, varje gång försvinner en oersättlig bit. Smärtan är påtaglig. Som en del av vardagen. Slentrian. Smärta och svek näring åt misstro. Blå läppar. Gåshud. Vita händer. Jag fryser. Hjärtat överlever alltid, om än med permanenta frostskador - fast jag överlever.[/KURSIV]

Kommentarer

16 oktober 2011 21:28

tezzah

Skickar en kram!
16 oktober 2011 22:04

Ianne

Jag har också en olycklig kärlek. Och det är som du skriver att hjärtat antagligen kommer att överleva men det brister med jämna mellanrum. Det gör ont att bli ratad. Att känna att man inte duger. Och varför kan jag inte lägga det bakom mig bara och gå vidare? Kram och styrkekramar till dig med
17 oktober 2011 07:12

linni

tezza: Tack. Kram tillbaka. Ianne: Olycklig kärlek, till vad eller vem det än månde vara är inte så okomplicerat. Vissa relationer är svårbrutna tror jag helt enkelt. KRAMAR till dig med, hoppas verkligen att din olyckliga kärlek inte maler i all evighet bara <3
17 oktober 2011 17:03

fruragge

<3<3<3 Olycklig kärlek eller svek och brutna löften från familj och personer man trodde var ens vänner är alltid tufft, ibland måste man helt enkelt BRYTA alla band för att själv överleva oavsett om det är en karlslusk eller ens mamma :(
17 oktober 2011 17:13

linni

Fruragge: Där slog du huvudet på spiken... Det är tufft, plågar en på vardaglig basis. Överleva. Mantrat. Konsekvenser för tas - bara jag överlever hyfsat oskadd. KRAM till dig, ifrån mig

Logga in för att skriva en kommentar.