Mod.

Modet att ha tålamod. Modet att våga. Modet att luta sig i trygghet. Dagens ord, mod. Med vemod. Samtiigt lättnad av kontroll. Åker med. Ena dagen en befrielse. Andra lite mer av en känsla av åksjuka. 

Försvarsmekanismen som äger mig i utsatta och sköra situationer där hjärtar är sårigt blottat. Då är analys och flykt effektivt. För att göra världen begriplig och logiskt försvarbar - då analyseras den i minsta beståndsdel. Sekunden. Vindpusten. Blicken. Tryggt att luta sig mot den egna tolkningen under kontrollerade former. Lättare att ta beslut. Att veta när man ska spring hastigt mot utgången. Springer gärna. Snabbt och lätt. Med hedern och prestigen intakt. Slipper på så vid sätta något på spel. Mitt sätt att leva livet med min egen, för mig, sanna överlevnadsstrategi. Garderar mig för att inte lägga en insats som kommer att värka genom natten i flera veckor framåt. 

När man ständigt ser till att vara på väg iväg. Rädda sig själv. Då stannar man aldrig. Stannar inte heller upp. Tryggheten bor i otryggheten, att alltid kunna lämna. Välja det som inte sårar dig, som är för dig självklart och stabilt. Fast när det blir svårt, då kan jag ge mig av. I teorin funger detta självklart. Givetvis framgång. Jag sitter säkert. Tryggt. Alltid hel. I praktiken utgör denna en omöjlighet att kunna bedöma när flykten skall ske. Som den obotliga optimist jag är, då finns det inga gränser för var analysen kan av livet just då kan finna lösningar. I det olösbara. Det finns alltid någon vinkel varifrån ljuset riktas mot livet, som gör det logiskt att kämpa vidare. Det har kostat mig många onödigt kämpiga år. Mycket ångest. Många tårar. Perioder av derstruktivitet genom att finna sig. Finna sig i att det är svårt när det inte är lätt. Som om livet är en ständig kamp.

Vanliga människor, de som lever sitt liv. Det använder magkänsla och känslor som mätinstrument för huruvida det ska ta beslut om att lämna eller inte. Känslor är fantastika på så vis. Mina känlsor är obekväma då de först nu får dansa fritt. Det är med skräckblandad förtjusning som jag känner dem. Som de släpps fram. Som de får vara med. Påverka. Bestämma. Att känna är påtagligt. Smärtsamt. Vackert. Overkligt närvarande. Vinden mer påtaglig. Ljuset ljusare. Dofterna starkare. Synen skarpare. Färgerna mer naturtrogna.

Modet att våga vänta. Invänta det jag inte har kontroll över. Inte kan springa från precis innan det blivit farligt. Sårbart uppfläkt. Lita på andras omdöme. Beslut som inte är mina, men som påverkar mig. Mitt liv. Känna tillit till egna omdömen i att beslutsfattarnen är förnuftig och respektfull i överlägganden. Tala om tålamodsprövning. Att vänta och se. Se tiden an och först då se hur sårad jag kommer att bli. Om hjärtat kommer att dräneras på slag. Likaväl skulle hjärtat belönas med dubbeslag resten av livet. Det vet man inte på förhand. För första gången kan det vara värt att låta livet äga mitt ett tag. Lägger mitt liv i någon annans ansvarsfulla omvårdnad. Är det det som är kärlek? Att våga lita på någon annan än sig själv utan att känna sig livegen. Modet att våga luta sig i trygghet i någon annans beslut. Låta livet ha sin gång? Livet. Självständigt utan att vara på ständigt flykt för att rädda sig själv, men känslorna inlåsta i bröstet.

Mod till alla. Och mod till mig ; )