Nyckeln till tortyrens kammare hålla i den egna handen

På golvet. Fastkedjad. Kätting som nöter stora sår på handleder som vrister. Upphängd. Faststpänd. Spikhammaren plågar en redan utmärglad kropp. Utmärglad på ork. Blåa märken vittnar om slag från hjärtat mot en redan underlägsen människa. Ett djur i en bur. Biter ihop. Kramp i käkarna. Fransig tunga. Blodsmak. Kränkt på alla ledder. Kuvad. Tyngd från topp till tå. Uppgivenhetens mantel skyddar föga mot egentliga smärtan. Endas trubbar den av. Eländigt inlåst. Hänglås. Synbart för de svullna och rödgråtna ögonen. 

Med nyckeln i handen finns möjligheten att släppa sig själv fri. Friheten från kammaren klädd med tortyr. Varför inte ta ett steg ut mot möjligheterna. Lämna mörkret och sikta mot solljuset? Vem tvingar dig att sitta kvar? Det bor möjligen en falsk trygghet i vardagen, oavsett hur vardagen ser ut och får en att må. Falsk, men ändå en trygghet. Genom att sitta kvar. Låta smärtan värka ut. Låta den bli en tillvaro värd att vänja sig vid. På något sätt blir slagen, smärtan och tillvaron ett tecken på att att någon noterar en. En sjuk känsla av att bli sedd. Genom att försöka förstå, räkna ut och logiskt försvara hur kammaren är byggd, av vem, för vem och den genuina tanken bakom fenomenet som ändock skadar människan, på så sätt accepteras dess ondska. Smärtan smärtar mindre. Rent ut sagt, blir den uthärdlig och en vardag. En vardag. Den egna vardagen. 

När andra människor tittar i rummet där du blödade sittar och nynnar efter att piskan randat ryggtavlan på dig, ögonen tåras på åskådarna. Det är ohumant. Det är omänskligt. Ovärdigt. Ärligt avtrubbat. Där sitter en älskvärd människa inlåst av sig själv och tillåter tortyren. Där sitter någon som slagits så att förmågan att veta vad kärlek är har gått om intet. Att känslan av livets mening är något ringare än för de som just kikat in och beskådar spektaklet. När känslorna är avdomnade. Oidentifierbara. Egala. DÅ inser du hur skevt det blivit. Livet.

Ingen har stått upp för människodjuret i buren. Ingen har kikat in. Ej tillåtits av mig.  Den fristad jag letade mig till, dit jag använde nyckeln. Den är numera borta. Fast fristaden bor för evigt i mitt hjärta. Jag bär med mig ovillkorlig kärlek. Den sanna värmen. Omtanken. Ett ljust rum. Det är tveksamt klokt att sitta i en tortyrkammare om nycklarna ändå finns i den egna handen. Dags att ta ett steg ut i solen för mig. Där kommer alla sår att läka, blåmärken att blekna och mattheten gödas med energ för att med egen kraft ta vara på livet som återstå. Dagarna som kommer. För mig.

Återigen, vad vore tillvaron utan vänner som älskar mig och ser mig för den jag är och värd att vara i olika sammanhang. Lyckligt lottad. Jag har inte haft tur, jag är bara lycklig över att ha de finaste vännerna en människa någonsin kan önska sig.

Lyfter upp nyckeln mot låset. Vrider om vredet. Låser upp. Den som sitter kvar i kammaren. I buren. Med tortyr. Den får öppna med egen nyckel. Jag måste gå min väg mot ljuset för mig. Mitt liv är nu. Låter ingenting ställa mig på skuggsidan när solen är den som värmer mig inneifrån och ut.

Sol i hjärta och sol i sinne, det är så sant som min farmors väggbonad sa. Man måste bara låta solen ute även lysa inne. Nu tänker jag sätta mig och jobba i solen!

Tisdagskramar från mig till dig!