Ohörbart språk i skuggan bortom dagsljus

Anspråkslöshet Ett språk ingen behöver knyta an. Språk utan andemening. Ingeting av värde. Löst värde ovärderligt lågt. Så lågt att det inte utgör något hinder. Bara att stega rakt över. Rakt på. Under sulan. Sulan tillhörande en människa med mål och fokus. Driven av sitt fokus. Fokuserar på ingen annan än sig själv. Självmanat driver sin framfart. Hämningslös framfusighet. Bordus. Fram. Under sulan. Där är det mörkt. Även den som frågar om lov för sin blotta existens. Även den behöver ljus för att ser sig själv. Att vandra ett liv i skuggan. Där solen inte når. Det blir som att man inte finns. Ingen ser. Ingen hör. Bara att kliva över den solskyddade kroppen. Blek. Färglös. Ve den som tar mod till sig själv och säger att den har ett värde. Ljuda att ingen kan vara värdelös. Löst värde är värt att binda samman i hårda knutar. Knyta sig samman. Bli en enhet. Bli. Få ett vara. Tar till orda och låter. Ljudet av att levande organism. Tänk att en människans själviska jag kan kväva denna innerlighet. Livet i skuggan gör det tryggt att åtet stiga tillbaka. Eller?