Paus. Tillåtelse att vara trött

De där glödande ögonen har varit grusiga idag. Trötta. Varm sommardag. En av få 2015. Ändå har kroppen inte orkat. Tankarna är varmt mosiga. Ambitionen att planera, fixa och trixa men inte ett verktyg till att åstadkomma något. Jag kapitulerar. Tillåter kroppen vila. Det känns som om jag är socialt dränerad. Som social interaktion är maxad. Taket för vad som är rimligt att orka är nått. I en tillvaro där ortrygga relationer, sorg över hur saker och ting förhåller sig i kombinationen med en sorg av den förlorade verkligeheten verkar kanta inte bara min tillvaro utan även flera i omgivningen. I månader har jag haft ett ständig drän av energi. Dränerande relation kantad av ångest och misstro. När väl friheten tog mig under sina vingar, då lyfte jag från marken. Samtidigt hänger tyngder likt bojor runt fötterna. Som ständigt tynger mig ner. Drar mig mot marken. Likt sandsäckar. 

Jag älskar människor - just nu orkar jag knappt se en på bild. Är så sviken av hur människor kan vara och bete sig att det gör ont i själen. Människoöden fascinerar mig - fast nu vill jag inte ta del av ett endaste. Allra minst mitt eget. Orkar inte klarsynt, taktiskt och analytiskt se på alla företeelser med objektivt lugn. Främst då oro är min egen sinnestämning. En vän som inte orkar vara en bra vän. Jag känner mig snudd på, ovän med mig själv. Jag behöver en paus från alla. Landa i mig själv. Ladda om. Fokusera på mitt. Känna min känslor. Tänka mina tankar. Hantera mig för mig och min framtid. Den enkla vägen är min väg. En fot framför den andra. Steg för steg. Mot målet. Framåt. Målmedvetenhet. Paus. Min paus är från social interaktion mellan parter. Sagt och gjort, i skrivande stund, avaktiverat notiser från wazup, facebook, facebookmessenger och instagram. Det enda sättet att nå mig är per telefon, om jag väljer att svara vill säga. "Jag kommer att ta en liten paus och gör mig själv lite svårtillgänglig framöver. Måste återfå min ork efter en tuff vår och sommar. Fokus hälsa & arbete! Kram så länge". -lät jag meddela mina närmaste vänner via socialmedia. 

Telefonen sätts på ljudlös och utan vibration. Det finns ingen som behöver nå mig. Ingen jag behöver nå. Världen snurrar på lika väl ändå. Just nu är det fritt från interaktion. Kommunikation. Allt sker på mina villkor. Självisk. På detta vis blir jag hel. Återfår kraft och ork att fokusera på arbete och framtid. Lättnad. Fri från allt! Nu flyger jag snart, ge mig bara lite lite mera tid. Konsten att tillåta sig vara sig själv närmast... utan att känna varken skam eller skuld. Finemang!

// Linni, Egoist, javisst!