Rädsla för känslan att känna.

Att känna efter. Känna känslor. Känna grundläggande behov. Känna närhet. Känna andras känlsor. För att vara en kvinna som lever ett riktig känsloliv... Om än inkapslat i sig själv. Ändå rikt känsloliv. Målar hellre känslor i ord. Plockar ner känsla till konkreta begrepp. Det abstrakta blir fysiskt kännbart. Överskådligt explicist. Blindskrift blir talspråk. Visst är det ironiskt, att denna kvinna, jag, räds det som berör min själ. Det som nuddar min hud. Det som lyser igenom. De som lyser upp. De som särskådar den ordnade. Organiserade. Den kontrollerade tillvaron. Samtidigt känslorik men ändå så känlsofattig.

Med djup sorg börjar det stå klart för mig att känslor är något som gör mig mänskligt sårbar. Gör mig oberäknelig. Oförstående inför utfall. Logiken biter inte på svall av känlsor. Analyserna utesluter alltid den mänskliga känslan. Jag blir osäker. Oundvikligt irrationell. Oäkta. Flyktbenägen. Sprinter. Världsrekord tangeras gång på gång då någon sträcker en bukett kärleksfulla blommer mot mig. Hinner inte dofta. Inte se. Inte känna. Bara lägga benen på ryggen. Som om jag ständigt står i startblocken. Redo för flykt.

I miljö där känslor aldrig möts. Aldrig bejakat. Där samspel skett genom en ständig gissningslek. Försöka få ett sammanang. Tolkning av kroppsspråk. Detaljsinnet växer sig starkt. Analysförmågan slående. Allt för att försöka förstå. När allt fokus ligger på att förstå följer tydligen en överhängande risk att man glömmer bort att känna efter vad som känns. Hur det känns. Varför det känns. Ringa vikt att kommunicera ovetskapen. I samma mijö är det ett slöseri att kommunicera känslor som i sammanhanget inte får gehör. 

Där har vi grunden till en väl etablerad analysförmåga. Ett väl grundat detaljseende. En notorisk rädsla för känslor. De egna känslorna oigenkänliga. Känslor riktade mot mig, oemottagliga. Egentligen handlar kontrollbehovet om oförmågan att hantera känslor för mig ej påverkningsbara. Varför? Hur lär man sig att hantera dem? Vem lär en? Hur förmår man sig själv att stå kvar istället för att springa till skogs?

Behagliga känlsor. Djupa känlsor. Värme. Lycka. Trygghet. Kärlek. Känlsor av beundran. Omtanke. Närhet. Uppskattning. Känlsor överväldigande. Jag har alltid känns de positiva känslorna som obekväma. Ohanterbara. Överväldigande. Smärtsamma bottenlöst värkade känlsor. Alla känlsor värker. Känslor av misstro. Oro. Ovälkomna känslor. Missunsammhet. Dåligt samvete. Känslans av skamsenhet. Skuld. Besvikelse. Känslor av avund. Kalla känlsor. Jag har känt dem alla, länge och väl men har noterat dem. Dövat dem med nonchalans. Vänt å klacken och gått åt annat håll. 

Inte konstigt att livet periodvis blir apatiskt. Ångestkryddat. Känslosamt. Har vandra i 32 år i tydlig känslorädsla - den kommer ifatt en dag, rätt som det är. Nu, sedan några månader har känlsorna varit fjärillar i magen, panikångest, looked-in i apati och varma farmtag, hjärtliga skratt och uppgiven tårfors längs kinderna - allt på en och samma gång. Logiskt ter sig allt helt plötsligt.

Kanske väcks jag till liv och då vaknar alla känslorna på en och samma gång. Jag väcks upp och blir levande fullt ut. Tappar kontrollen. Försöker njuta av rädslan för att känna men trygghet i att viljan att vara levande är lyckligtvis större är rädslan.

Over and out.