Rädslan styr

När bordet är taket. Skyddet. Där under ligger människan ihopkrupen. Fosterställning. Skakandes. Allt ovanför bordet är farligt. Otryggt. Okontrollerbart. Där lurar faran. I varje del av världen. Oförutsägbar. Liten på jorden, så stor i orden. Ord klädda i rädslans käp. Det enda som vill väl är den enskilde människans. Den som vet sitt eget väl och ve. Människan som kan ta hand om sig själv bäst. Närmast sig. Den stora massan är otäckt oberäknelig. Ligger och lurar i vassen. Vässade. Vassaste eggen pekar mot strupen. När som helst slår det mörka livet till. Att blir mörkt. Släckt. Där är människan utelämnad. Ensam. Hjälplös. Öppet hjärta att kasta stenar i. Tunga. Skrovliga. Där under bordet är filten värmande. Tryggheten ligger i att inte se världens orosmoln. Bara föreställa sig dem. Illutionen om att de troligen är där. Närsom helst. Där avskärmas den mest sårbara från andra människor. Tryggare kan ingen annan vara. Behöver inte någon. Vill inte ha någon tillräckligt mycket för att våga krypa ur sin borg. Ihopkrupen. Under bordet. Rädd. Ensam. Starkare än den ensammaste?

Rädslan för vad att våga vara lycklig innebär. Att våga chansa på framtiden. Viljan starkare än rädslan. Att våga ha mod. Modet att vara trygg i att farorna kan besegras. Livet under bordet. Livet i fosterställning. Livet där ensamehten är styrkan i att bemästra eventualiteter. Det är inget liv. Det är att lägga sig i underläge. Göra sig själv till ett offer. Offrar sig själv för att överleva. Överleva ensam. Livegen sin engen rädsla. Modlös. Löst sittande mod. Att sätta sig själv i baksätet. Att låta någon annan styra det egna livet. Rädslan personifierad. Chauffören. I bästa fall sitter man i baksätet. Mer troligt att man får springa efter bilen dragen i en spänd bogseringlina. Varken takt eller riktning är påverkansbart. Springa, hänga eller släpas på känan. Låta jeansen skrapas upp. Hål på knäna. Asfaltbända. Söndertrasade. Tveklöst smärtsamt. Blodutgjutelse. Förlorad möjliget till lycka. Allt för att rädslan att bli sårad, att bli skrämd eller att möte det oundvikliga.

Det är synd om de människor som inte vågar vara modiga för att skapa sin egen lycka i skuggan av rädsla. Det är tveklöst respektlöst mot den egna personen att ignorera möjlighterna. Dessutom är det tveklöst sorgligt att på bekostand av den smärta man åsamkar andra människor i sina svaga val då man slår på sig själv med samma ris dubbelt upp. Ytterst oklädsamt. Käp är plagget som var innte 1985. I år, modighetens stilrena poncho. 2015.

Jag vägrar att vara offer för omständigheterna. Vara livegen rädslan, vare sig min egen eller någon annans. För mig räcker det inte att överleva under ett bord i fosterställning. För mig är livets dagar räknade. För alla. Livet är nu. Det är inte evigt. Jag väljer att leva, väljer att våga och väljer att vara modig nog att stå upp för mig och mina beslut. Samtigt som detta är skrivet i sten. Nu. Samtigt steg mitt egevärde till toppnotering. Det för mig alltid omöjligt att vara ett offer. Jag äger mitt livs dagar. Det förvaltas av mig själv. För mig. För mitt liv är mitt och ingen annans. Däremot välkomnar jag sårbarheten i att släppa in människor i djupet av mitt hjärta. För alltid. För mitt mod är starkare än rädslan. Alltid!

Våga vara modiga!