Salt.

Sältan. Gör törsten påtaglig. Släcker törsten med vad som helst. Hinkar av vätska. Låter det salta blandasd upp med vatten. Vattnar det törstande. Sköljer bort kornen av salt. Utvika uttorkning. Salt binder vätska. Salt är inte dåligt i lagom mängd. Salt vatten. Tårar. Kallsup. Hostar. Tar in ny luft. Fortsätter att simma. Simma lugnt. Fast med respekt för det saltavattnets rivighet. Salta tårar rinner likt en springande bäck. Smakar känslor värda att känna. När tårar saltar kinden då lämnar känslan det gömda och blir det synliga. Utanpå. Omöjlig att dölja för sig själv. Syndliga för andras ögon. Känslorna väller fram. Rör inte det vattenfasta med sin övertygande sälta. Orubbliga linjer står sig stadigt. Min linje, den som skiljer, markerar hit men inte längre, den är inte vattenfast. Sanarare vattenbaserad. Suddas ut likt akvarell. Färgspektra. Längtan av äkthet är större. Starkare än att markören. Fast det är dags att dra konturen i hållbar vattensresestent färg. Längtan har gjort det möjligt för mig själv att trampa över min egen gräns. Gjort mig själv illa. Trampat på mig. Vem säger till sig själv att hålla sig själv på distans? Det kan vara det mest subtila gränsöverskridandet mot egen person. Jag säger att jag älskar mig. Jag tror mig älska dig. Orden riktade mot mig från mig till mig själv. Är detta verkligen kärlek. Låta en kärlekstörstande själ släcka törsten med saltvatten? Att låta kallsuparna avlösa varandra. Att för min skull genom mig låta mig själv klampa över det egna värdet. Värdefull för mig. Tystnar för mig. Följsamhet för mig. Tillmötesgående för mig. Förstående för mig. Samtidigt trampas det över, respektlöst. Låter mig själv trycka ner mina egna behov. Vågar inte stå upp för mig själv inför mig själv. Om jag inte låter mig själv stå upp för mig i ett ensamt rum, hur ska jag då tilllåta någon annan respektera mig? Om jag inte är värdefull nog för mig själv och dessutom finner mig att inte vara viktigast då är detta en saltvattenshistoria av rang, sorgligaste tänkbara. Jag är min värsta fiende. Den största gränsöverskridaren. 

Just nu badar jag i Röda havet. Flyter av bärande salter. Ledsamhetens vatten håller mig flytande och hoppet driver mig framåt. Fast de brännande, frätande kallsuparna förgör mig. Törsten släcks inte. Växter sig mer törstande än någonsin. Torkar ut. Uttorkad av min egen oförsikigthet i handskandet av mina egna behov. Dags att hoppa upp på land, stegen ska driva mig framtå och viljan att släcka törsen ska stäcka ut sin arm efter ett glas kranvatten. Vatten som släcker törsten. Runt omkring är linjen vattenfast utmarkerad. Linjen som säger "Hit men inte längre" säger numera uppmanande till mig; "Gäller även dig, Linni".

Jag bestämmer mig för att sockra mitt eget värde med respekt för mig själv! Salt vatten  och sötvatten blir bräckt vatten. Skonsamt. Jag säger att jag älskr dig. Jag säger att jag älska mig. Nu säger jag att jag älskar oss så pass mycket att jag själv tänker må bäst först och främst. Min låt till mig själv, "Addicted to Your Love" https://www.youtube.com/watch?v=a1FX9KdwkWg Och det tänker jag att vara, beroende av min egen kärlek. Det är den enda törsten som jag tänker släcka. Längtan efter att blir respekterad och älskad av mig själv.

Idag är det paraplyväder, men tänker nog dansa lite i regnet. Glädjeskutta till låten ovan. Ensam. För mig. Ett kärlekens lov. För mig. För livet. Dansa i regnet ni med vet jag :) 

KRAM