Sekunder. Minuter. Timmar. Dagar. Veckor. Månader.

Tid är den enligt mig vackraste gåvan man kan ge en annan människa. Att ge det som är svårat att hushålla med. Ta sig tid att vänta. Med tålamod. Min tid ger jag till vänskap. Till intresse. Till mig själv. Tid är en begränsad tillgång. Tjugofyra timmar om dygnet där arbete, vardagliga sysslor och sömn ska ta plats. Livet skall flätas in i dagar lika varandra. Kryddas. Att krydda med tid avsatt till den lilla i vardagen. Att ta från sin egen tid och investera i någon annans tid. Att ge tid till den som behöver. Till den som inte på något sätt gör anspråk på den. Den som tar vardagen förgiven. Den som inte blir sedd kan men lite tid bli synlig. Genom att stanna upp. Vänta in. Se någon djupt i ögonen kan tillvaron tillfälligt stanna upp. På så vis kanske må väl. 

Att på något sätt anse sig ha rätt till någons tid är ett övertramp. Att däremot göra anspråk på att få tid prioriterad avsatt för en är romantiskt. Det är lika romantiskt att låta någon avsätta en del av sin tillvaro mätt i tid åt någon de älskar. Värdig tiden. Att ärligt invänta tiden och se den an är förnuftigt. Ibland kan väntan göra att när tiden väl är kommen, då är den mer värdefull än någinsin. Som min kära farmor, min Anka, sa; Se tiden an. Nu förstår jag det vackra i att se tiden an. Det är då livet händer.  Genom att lågsamt skynda, hushålla med tiden, då kan ärlighetens konversationer spira. Och framtid skapas.

Tid för tid blir inte komptid. Utan en bit av evighetens lycka.