Separationsångest...

[KURSIV] Varje påhälsning. Varje besök. Varje gång slits jag lite och lite sönder. Inuti brister saknaden vid varje gång vi måste säga; Hejdå. Vinkande händer. En famn. En varm blick av äkta omtanke. Kärleksgest. Jag blir svag och klen vid avsked. Känner mig övergiven. Lämnad. Varje gång. Oavsett om jag åker eller inte. Avsked. Trots snart på återseende. Jag brister. Går itu. På mitten. Tillfälligt av. Ensam. Övergiven. Ynklig. Mindre än minst. Jag längtar alltid tillbaka. Varje avsked får mig att känna mig än mer övergiven. Ökar på. Proportionellt mot antal avsked. Utan påverkan av hur lång tid tills nästa möte. Äkta omtanke och kärlek som innefattar mig. Evig. Ovillkorlig. Jag har funnit den i ytterst få människor under hela mitt liv. Än färre finns kvar. Två har lämnat mig. För alltid. Bortom mitt förstånd att de har jag vinkat av för sista gången. Avsked. Samtidig som det alltid är mig nära. Mina. Med mig. I tanken. I mitt hjärta. För alltid. Undrar om min vånda. Min avsky för avsked ligger till grund för att jag knappt vågar låta någon komma mig så nära. Rädslan för att minsta. Rädslan för att ta avsked ifrån. Rädslan för att inte kunna andas utan någon annans luft - kan vara anledning nog till att jag aldrig vågat satsa, vågat eftersträva eller kunnat leta efter kärlek. Kärlek i den omfattning att jag omfamnas. Blir varm. Trygg. Evinnerlig omtanke. Ovillkorlig kärlek. Rädslan för att den ska ta slut. Största rädslan inse att jag inte är värdig ovillkorlig kärlek. Att det inte finns. Att jag inte förtjänar den. Det avskedet skulle jag med ångest avsky likt inget annat för mig tänkbart avsked. Jag har funnit ovillkorlig kärlek bortom logiska relationer. Jag har letat. Jag har fått. Jag är tacksam. På riktigt är jag mer lyckligt lottad än den lott jag faktiskt drog. Den som tilldelades mig var otillräcklig. Smärtsamt komplicerad. Allt annat än ovillkorlig. Tack snälla för kärleken från de som ser mig som fullkomlig Linni. De som ser mig, som älskar mig och som ger för att ge och inte för att få. De som jag knappt vågar äventyra ens i tanken att de inte alltid finns nära mig. Tacksam, trots att jag inte behöver. Tacksam för de relationer som är givna och okomplicerat vackra. För mig är ni oumbärliga. Jag älskar er för att ni gör min värld så mycket vackrare än vad man kan föreställa sig liksom för att ni gjort mig till den jag blev, den är är och den jag en dag kommer att bli. Godnatt. Stänger ögonlocken efter att John Blund pepprat dem med sömn. För att imorgon bitti vakna och där stiga in i mitt vakuum. KRAM Linni [/KURSIV]

Kommentarer

4 februari 2013 22:07

linni

Tack snälla!
4 februari 2013 08:37

farmis

Kram, farmis

Logga in för att skriva en kommentar.