Söndagsmüsli för pessimisten

[KURSIV]Tvätten är tvättad. Müslin än uppäten. Koppen te är urdrucken. Jag njuter av tvättdagarna. Placerar mig nere i tvättstugan och tar ton. Tre timmars sjungande sätter på något sätt ribban för välmåendet på min tvättdag. Underbart. Har hämtat träningsklädes- och bokpaket. Nu blir det till att vika tvätt. Fixa mig. Promenera ut en runda. För att hamna på mitt fik så småningom. Jag har alltid sett mig själv som en optimist. I alla lägen och alla väder. På promenaden till affären slog det mig. Jag är optimistisk i alla läget oavsett väder, men bara så länge det gäller allt annat än det som rör mig själv. Fick påpekat för några månader sedan att jag var pessimistisk. Jag lyssnade, slog bort. Söndagen den fjärde advent var dagen då jag insåg att jag inte är optimistisk rakt över. Mina analyser kring mig, de bottnar alltid i ett tvivel. Tanken har aldrig slagit mig att andra inte ser på mig, lika hårt dömande som jag själv gör. Snudd på destruktivt utgår jag i från om någon säger: Du var över förväntan. Självklart utgår jag ifrån att de har låga eller ringa förväntningar till en början på mig. Hörde samma resonemang nyligen ifrån en bekant. Jag högg genast, sa att det var ett nedvärderande sätt att förhålla sig till den egna dugligheten. Idag. Flera dagar senare, då sjönk mina ord in i min egen värld. Min tillvaro ter sig inte helt olik bekantens. Detta eviga tvivlande, de eviga analyserna och de eviga tankarna. Elakt tänkt. Inte konstigt att jag har en skev bild av mig själv. Jag är bra. Bra nog för att duga för mig, men troligen mer duglig att vara duglig till andra. Mitt försvar, mitt analyserande har räddat mig många gånger i livet. Nu befinner jag mig i Livet, där mitt försvar inte längre behöver bygga muren högre. Försvaret försvarar mig snarare mot att utvecklas. Bromskloss. Stoppar upp mig ifrån att utvecklas till en grundad, trygg och öppen tjej. [FET] Samtalen med M. Samtalen med Eli. Samtalen med min far. Samtalen med kära vänner. [/FET] Jag är er evigt tacksamma som står bredvid mig, när jag är som mest vilsen, rådvill och komplicerad - jag har kunnat ta vindskydd bakom era klokheter och trygghet. Jag är så tacksam. Hoppas bara att jag inte tar slut på er, på oss. Då jag vet att det kostar på att stå mig bi, när det blåser hårt och kallt. Ändock har hösten varit vackrare än någonsin. Det blåste ömsom optimism, och ömsom pessimism. Insiktsfull. Jag blir mer och mer levande, mer mänsklig än jag kunnat ana. [FET]TACKSAM.[/FET] //Linni som med mycket möda och stort besvär, kanske blir heltids optimist[/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.