Stressen har ett pris

Kostnaden för stress är inte enkom ohälsa. Inte endast fysik. Inte endas psyke. Stressens pris är högt. Så mycket högre än tidigare budgetrognos förutspått. Rymms inte inom kvartalsbudgeten. Varje årsredovsning är på ruinens brant, så nära konkurs en tillvaro kan vara. Fallet ner i det ogrundade gapet av elände är så långt. Skoningslöst nära. Plus är svart. Minus är rött. Rött, rött, rött. Allt annat än rätt. 

Alltid har oron som jagat kring stress handlat om hur hälsan påverkas och hur livet kortas. Rädslan för att stressan tar år från levnadsåren. Åren av liv kortas. Kort liv. Knappt ett liv. Leva över stressens hinder. Över leva. Vad finns kvar att leva? Det som idag stod klart, är att stressens pris är så mycket större. Kostnaderna för markerna som köps. Insatsen är inte längden av livet. Det är kvaliteten av livet. Innehållet av livet. Det som utgör livet. Grundläggande värden. Vänner. Livsglädje. Kärleken. Erfarenheten. 

När stressen tar greppet om min handled, då leds jag småspringande fram. Joggar. Springer. Sprintar. Passerar omärkt förbi. Likt passerande vy utanför tågfönstret. All grönska suddas ut till grönfärgad förbimiljö i form av ett grönt band. Egentligen urskiljs ingenting. Allt bara är. Onoterbart för blotta ögat. Det finns. Oklart hur säkert dess excistens egentligen är. När allt går fort. Springande fort. Då rusar livet förbi. Avstängd för intryck. Således delvis avstängd för att se andra. Möta andras faktiskta behov. Således en ganska arm vän och medmänniska. Hur smärtsamt det än är. Vid ruinens brant, där slå man inte sig till ro. Boar inte in sig. Älskar inte sig själv. Oförmöden att ge av sig själv tillräckligt för att älska andra.

Min stress har kostat mig möjlighten att skapa min egen lycka. Min stress har funnit trygghet i kontroll av tillvaron. Min stress har skapat det starkaste tillitsband en människa kan känna till sina vänner. Min stress har däremot har kostat mina vänner sin potentiellt goda vän. Den har kostat mina närmaste kärlekar förlusten av en närvarande Linni. Min stress har kvävt det som behövt luft, utrymme och tålamod. Min stress är således inte bara min. Mina fina vänner som håller min han när benen springer från mig. Mina vänner som ger av sig för att jag ska känna tillit. Min stress är vår stress. Det smärtar. Den blotta tanken av att minstress urvattnat mitt liv. Urholkat mitt innehåll. Den här insikten kan te sig tämligen stressande i sig. Fast den är nödvänligt för att kunna bygga upp sina relationer. Min stress måste släppa kontrollen. Min stress måste känna solstrålarna värma mot huden. Min stress måste bekänna färg. Blå. Blotta sin framfart och till vilket pris. Medvetenhet är väl det minsta avkastning man kan förvänta sig på en så hög insats. En stor personlig kostanad, som helst också genererar något väl för mig personligen.

Måndagssol! Kram Linni