Stukad fot är inte detsamma som ett stukat ego

Lyckligtvis påverkas inte heller egot av två stukade fötter. Det blir bara lite svårare att ta sig fram ;) Men om inte min psykiska hälsa hade stått på spel hade jag troligen inte gått och dansat ikväll. Då hade jag nöjt mig mig helgens åtta timmars danskurs. Fast lyckan i eländet är att ha någonstans att hämta energi från. Då tillvaron just nu mest känns som om den dränerar mig. Ja, då tar jag tag i de halmstrå jag kan greppa. Krampaktigt följer jag dem i vinden. För första gången i mitt liv har jag inte en tanke på att analysera eller ens ägna all smärta någon analys. Inget fokus skänkes den eländighet som jag upplever att jag vadar i. Upp till knäna av sorg, saknad, uppgivenhet och ensamhet i förvirring. Jag slår undan med armarna likt skär för att kunna ta mig fram. Fötterna dansar fram med ömsom chachasteg och ömsom tangosteg. Varje danssteg fyller mig med förtröstan. Hopp. Energi. Så även om fötterna påminner mig om att jag är de facto dödlig. Klantig. Och har klena vrister. Så påverkar inte min dansglädje kvällen till ära. Smärtstillande. Vettiga (?) skor och geisten att överleva, då ligger dansgolvet för mina fötter. Det är en början på vägen vägen till hälsa och konsten att leva. Godafton! //Linni

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.