icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

Linnis blogg

Kalorisnål 2576698
Min väg mot att bli frisk från stress, må bra inifrån och ut - god hälsa!
Med att må bra innebär att minska kraven, förebygga, minska stressen och återfå kontrollen över min vikt.
Vägen är inte spikrak och inte enkom steg i rätt riktning mot målet, vägen dit ser jag som en lärorik och tuff promenad.

Huvudsaken är enligt mig att man är på väg och att det är ett steg i rätt riktning i sig som gör mödan värd.
Steg läggs till danssteg, nu är det bara resten kvar mot god hälsa.
27 januari 2013 13:58

Tiden står still

[KURSIV] Klockan går. Sekunderna drar vidare i vanlig takt. Mitt hjärta slår något saktfärdigare än vanligen. Mina tankar står still. Mina känslor är avtrubbade. Jag går omkring i ett stort tomrum. Ett rum bortom canser, stomi och sjukhus. Ett vakuum. En tidlös zon. Jag går men rör mig samtidigt inte ur fläcken. Jag tänker bortom mitt medvetande. Jag upplever smärta utan att känna den. Kan oroar mig utan att kunna känna oron. Tiden står still liksom jag i mitt avskilda rum. Jag går bakom silkesgardiner. Som en skugga kan jag ana en människa av kött och blod. Jag känner inte min egen hud. Mina tankar är för mig just i denna stund genomskinliga. Pulsen slår, men lever jag? Mina öppna sår skriker av smärta emedan jag inte känner någonting. Vadar i smärta och sorg där maktlösheten är orsaken till att jag fått stiga in i vakuumrummet. Tårarna kan där rinna ner för kinderna utan att kinden blir blöt. Den egna vanmakten håller jag i hand som en falsk trygghet. Känner mig minde än någonsin. Ensammare än någonsin. Det är få som ser mig som du. I en sal på sjukhuset har jag suttit. Begrundat sanningen som en bisittare. Beskådat den smärtsamma verkligheten. Ser din smärta. Möter din ångest. Delar din rädsla. Din oro är en del av min. Du är en stark ängel, min ängel. Jag är din. Jag ser sanningen, då går jag in i mitt rum. Ingen kan nå mig där. Där är jag säker, trygg och förskonad. Tänk att det funnits två i hela världen som är och har varit bra mina. En lämnade mig i somras. Sen dess har vi haft varandra. Vilken tur, vilken lycka att vi har varandra. Just nu har jag dig, du har mig. Din tid är din, och jag kan inte göra någonting åt någonting oavsett hur mycket jag vill. Varje ord blir större och vackrare. Desto svårare det blir desto vackrare. Smärtan värmer oss, vi blir närmare även om avståndet på något vis blir större, i takt med avståndet blir min litenhet allt tydligare. Stark blir stark samtidigt som stark blir skör och svag. Kärlek är vackert samtidigt som den tär hårt på hjärtat, vars fransarna blir längre och länge. Trasigare och trasigare. I mitt rum, i mitt vakuum, där finns alla möjligheter, all tid i världen där doktorerna står över den fysiska kroppens ork och möjligheter. Hoppet står orubbat. Allt är här möjligt för att smärtlindring och snabb återhämtning. Läkning vid en fingerknäppning. Ohälsa går med stark vilja att tänka bort. Resa sig upp och dansa vidare. Canser är här ingenting, utan något som man smidigt och effektivt behandlar med Alvedon. Receptfritt på närmaste apotek. Jag traskar dit och köper en ask för att du snabbt ska krya på dig. På tåget tillbaka till en vardag som jag har svårt att tro kommer att dansa fram de närmaste dagarna. Håller jag bara mig inom mitt vakuum då klara jag av att arbeta och fungera. Enligt dig är mitt jobb viktigast. Fast där har du så fel, du är faktiskt viktigast. Fast du har rätt i att jag inte kan göra något i en fåtölj bredvid dig just nu. Jag kommer när du behöver mig och däremellan kommer jobbet, som en usel pausunderhållning. Älskar dig, snart är det helg igen och då kommer jag till baka till en fåtölj nära dig. Plötsligt är det väl helg utan att jag har noterat detta, det fina med att uppleva vakuum där tiden står still. [/KURSIV]

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.