Tryggheten bor ibland i det osunda.

[KURSIV]Tillvaron som stavas stress är min hemvist. Min trygghet. En falskhet bor i denna då rätt som det är kan en vänskaplig trygghet omvändas till att blir en fientlig ångest. En fiende som man glatt håller närmare än sina vänner. Ologiskt sträcks handen ut, tar ett fast grepp och vandringar i vardagen påbörjas. Jag håller ångesten i handen för att jag inte skall tappa balansen och falla. Bara att ångesten i sig äventyrar min balans genom att den tynger ner, stretar emot och drar i okänd riktning när jag vill gå mot utsatt mål. Ändå vänder jag mig i tårar, av uppgivenhet och brist på annan trygghet till en famn som vaken skänker värme, kärlek eller genuin omtanke. Men ångesten i handen försöker jag att skaka av mig detta sällskap samtidigt som handgreppet är krampaktigt. Hur bryter man det osunda mot det sunda. Framför allt; hur släpper man handgreppet samtidigt som ångesten släpper min hand? Har dansat mig svettig, lyckligt och lagt fokus bortom ångesten. Även om den frigörs just i dansen bidrar den efter några timmars dans till en frihetskänsla för en stund. Vad vore jag just nu om jag inte fallit för dansen? Godnatt från trött Linni som ska kompensationsova efter gårdagens usla nattsömn. [/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.