Tvivel

[KURSIV] Dagens känsla. Tränar jag tillräckligt mycket? Är jag tillräckligt medveten om kcal och kost? Ljuger klädstorleken om minskning? Är sanningen att jag är attraktivt i ögon på den som sett mig alla mina storlekar? Är jag verkligen värd att känna tillfredsställelse över min omformarna av kroppen? Eller lever jag i en illusion där jag avskärmar sanningarna från upplevd verklighet? De farliga tankarna med bottenlösa risker om att falla isär är när jag tvivlar på andra och deras faktiska tyckande. Finns baktankar? För vem säger de det här? Det ohållbara tar spinn, är jag snygg, eller sägs jag vara snygg av en anledning. Vad vill man få ut av att påtala något sådant? Varför ger man komplimanger? Försöker man boosta mig med att kraft att kämpa när man säger sig se skillnad på min kropp? Vågen, vem är det? Mättandes trasslar. Fettprocentdosan är ving och skev. Kläderna blir större och större då jag blir mindre. Spegeln ler hånfullt tillbaka mot mig. Ja jag borde duga. Jag borde lita på mig själv. Jag borde lita på omvärldens utsago. Ändå klyver jag mig själv gång på gång i tvivel. Flisor av oduglighet far omkring. Jag kämpar med mitt yttre liksom mitt inre. Jag känner mig otillräcklig. Känner mig svag. I ofas med mig själv liksom andra. Jag kan inte allt, har inte orkar hålla mig insatt och vill bara vara emellanåt. Duger jag ändå? För vem? Duger jag för mig själv är egentligen den enda viktiga frågan. Oduglig är känslan som duggar från morgonhimmeln. Nyvakna ögon kisar. Är mina vänner ärliga när de påtalar synlig skillnad i minskad omfång? Vad jag längtar efter en famn, en famn som omsluter mig. En famn där jag duger precis som jag är. En famn av närhet och värme. Ibland tror jag att ett kraftigt famntag skulle kunna räcka för att få mig trygg, lugn och duglig nog att stänga ute den värsta tvivel och ångest. Jag behöver känna mig tillfreds med mig själv, och jagande efter flyktiga lösningar är inte klokt. Kortsiktigt. Ohållbart i längden. Min hemvist måste få lov att vara hos mig själv. Acceptera mig själv och låta mig älskas av mig själv på mina egna villkor. Låta mig vara duglig nog för mig själv. Möta tvivlarn med tillit till min egen duglighet. Så svårt. Så viktigt. Det är så tydligt att Jag måste komma över mig själv innan jag kan möta någon annan, låta någon annan kom in. Jag har inte utrymme för någon nära, jag rymmer knappt mig själv i dagsläget faktiskt. Det är smärtsamt att inse att man är oförmögen att älska mig själv och att jag således är på riktigt oförmögen att kunna älska någon nära. I ofas med mig själv, inte bara med andra. Jag har alltid legat i ofas med alla inklusive med mig själv, det är bara så att jag inte förrän nu känner till det. Undrar om jag inte vara tämligen lyckligare av att vandrat ovetskap ändå. Jag är obekväm trots att jag fått mitt drömjobb, bor i staden jag suktat över länge, har vänner som är guld värda och väntar en solig semester inom två veckor. Ändå skaver allt. Det slår mig i samma stund som jag skriver, hur viktigt det är att vara bekväm med sig själv. Om det egna skinnet skaver då skaver allt annat omkring en oavhängigt hur bra allt är rent teoretiskt. Godmorgon från Linni som filosoferar i världen [/KURSIV]

Kommentarer

27 november 2012 17:04

linni

Tvivel, ett jäkla gitter om jag får säga det själv ;) Farmors, jag tror nog att du kommer att lyckas när du hittat en väg som fungerar för dig. Kilon är inte det viktigaste utan målet är min vanliga klädstorlek, kilona är inte målet. 50 kg var jag som otränad så högst troligt kommer jag vara i mål finnas dess :) är dock kort i rocken ... Tack för att du uppskattar mina ord. Kram å pepp till dig!!
27 november 2012 08:56

farmis

Tvivlar gör vi alla till och från. Jag är mer än dubbelt så gammal som du , har snart varit gift i 50 år och har nu tid att tänka på mig själv efter barn och arbetsliv. Jag vill också gå ner i vikt men velar så hur det ska gå till. Jag har börjat träna och det gillar jag, men att äta LCHF med mycket fett och utesluta kolhydrater nästan helt....är motbjudande. Jag provar olika sätt och håller vikten. Skulle vilja agå ner 10 kg för att minska belastningen på mina onda knän. Du skriver så mycket fint och har massor med ord i ditt huvud....men jag undrar Varför vill du gå ner så mycket som till 50 kg ??...då blir du för liten !! Peppning till Dig !

Logga in för att skriva en kommentar.