Utrymmet av respekt växer sig större och större

Tiden. Tankarna. Tiotusentalstimmar ångest. Vånda. Kalla tårar möter rumstempererad spegelglas, immar igen. Blöta spegelbilder. Jag blir suddig. Oigenkänbar. Jag har länge längtat efter att se min sarjade kropp, framnött ur stress, avsky och förakt sedan alltid. 33års förnedran sätter sina spår. Andas ut mot glaset, torkar med en linnenäsduk. Skymtar mig själv en kort stund. Immar igen igen. Känslan av att längta efter att se sig själv. Att våga se vem jag blivit. Se mig för den jag är. Inte gömma mig bakom respeklöshet mot den egna personen. 

För varje gång jag längtar efter att se mig. Acceptera mig. Vågar se det fina i det oformliga. För varje gång ökar respekten för min egen excistens. Otrolig förståelse för andra. Respekt för dem. I alla år har jag blundat för mig själv, för att se andra. Nu ser jag mig, och måste i viss mån blunda för andra. Jag är. Det räcker inte med att vara, jag måste tillåta mig att finnas. Annars finns jag inte. Inte för mig själv. Växande överseende för mina egna fel och brister gör att jag på djupet ökar förståelsen för andras. När jag ser mina egna behov, i större utsträckning finner jag tillit till andras behov utan att det påverkar mitt tålamod eller tron på sanningen. Att lite på att jag duger som jag är. Det gör att jag kan tillåta mig ha mer respekt för andras prioriteringar med genuint tålamod. Vågar se tiden an, då jag vågar ta tillfället i akt att umgås med mig själv. Unna mig min tid. Njuta av mina prioriteringar. Självständigheten blir ärlig mot mig själv. Äkta omtanke.

Nyligen har jag gett mig själv utrymme för mig själv. Prioriterat själviskt. Bara fokus på mig. Min tillvaro. Vad jag mår bra av. Gallrat bort det som dränerar mig. Lagt skavande skor åt sidan. Så jag kan ta mig fram längs vägen mot mitt mål. Barfota. Jordnära. Jag väljer mig. Just nu i alla lägen. Även om hjärtat är stort och rymmer hela världen, så behöver jag kärleken själv. Behålla orken för mig. Samla kraft. Fokus min framtid. Jobb. Bostad. Livet är det enda jag bestämmer över. Jag bestämmer mig för att leva. Låta lärdomen av vad livet kan vara utan framtidsperspektiv driva mig framåt. Jag har ett liv framför mig. Nu andas jag. Djupt. För mig. 

Det är nu livet händer. Nu.