Vada i känslan i stället för att vandra i grubbel. Kontrollöshet?

Hur svårt är det inte att lyssna på hunger och mättnad? Om än svårare upplever jag att det är för mig att känna en känsla och bara åka med den. Ingen känsla går obegrundat mig förbi. Hungern brukar vanligen mättas med hjälp av nonchalans då signalen når sällan mitt medvetenade. Känslan når mitt medvetande om än denna snabbt mättas med analys och tänkande. Känslan rationaliseras oftas bort. Jag garderar mig mot eventuell besvikelse, medsvepning i känslofylld eufori och behåller ständigt fattningen. Masken är på. Jag behåller sans och balans. Allt handlar egentligen om att ha kontroll. Behålla kontroll. Kontrollera en sitation. Kontrollera känslorna. Kontorller mig själv. Mitt eviga analyserande. Hungern mättar jag beräknat i kalorier före känslana av mättnad. Jag blir förtvivlad när jag är hungrigare än jag beräknat i kcal. Trots att tre timmars effektiv dans innebär större energibehov än en vilande kropp. Mitt huvud klarar inte riktigt av att acceptera detta. Jag har kontrollerat min viktnedgång genom kalorier. Jag fortsätter min resa effektivt. Sakta med säkert mot målet.

Kontroll är fienden. Kontrollen styr mig med järnhand. Får mig att analysera. Får mig att göra preventiv damagecontroll i allt. K.O N.T.R.O.L.L. Världens fulaste ord. Näst efter mina stora hatobjekt; stress och vardag! Vardag har jag lärt mig att bemästra genom att forma den till något med guldkant att se fram emot. Dansdag istället för vardag mätt i veckordagar. Stress är mitt ständiga förbättringsområde där jag lägger kbt-struktur med utrymme för flexibilitet och där jag ständigt lokaliserar nya stressorer att vara observant på. Framgång mätt i, ett steg i taget, med hjälp av medvetenhet. Men vad gäller kontroll...där har jag just vaknat upp till verklghetens musik.

Jag kämpar med att möta känslan. I stort och i smått. I hunger. I vad som får mig att må bra. I vad som får mig att sänka axlarna. Vad som får mig att lägga av masken utan att jag behöver påminna mig själv om att faktiskt göra det. De som plockar av mig kontrollen. De som petar på min kontroll när den är för dem synlig för blotta ögat. De som vågar putta omkull mig och ifrågasätta min mask. DE är mina riktiga vänner och DE är för mig ovärderliga i mitt tillfrisknande. De går vid sidan om mig, hand i hand på vägen mot hälsan.

Vadar i en känsla bortom logik. Där min mask flyttas lite och lite. Jag låter mig hänföras utan backup-plan om räddning och där säkerhetslinan hänger slak. Fast känslan gör mig lätt i fötter och ben. Sorlet runtomkring blir nynnande till melodi. Inser att livet kan blir så mycket enklare om jag bara åker med istället för att gardera mig i allt jag gör. 

Fredagskramar och pepp för en bra helg i hälsans tecken, jag tror nämligen på att helgen är första helgen på restn av ditt liv mätt i dagar!

//Linni