Välkommen till din trygga boning

Mitt ibland skitiga terrakottakrukor, rostiga trädgårdsverktyg, jord och torkade blad på golvet. Med naturfärgade trätofflor på föttern tofflar jag runt. Smutsiga gamla träfönster släpper in lite av dagens ljus. På ett och samma ställe kan skott gro liksom blommor kan vissna. Fuktigt luft möter torrt damm. Trots vatten, värme och ljus kan livet bestämma hur länge och om det skall levas. Vattenkannan fylld med näring. Jord av gödsel. Alla förutsättningar men ändå kan en lite lus leta sig in. Någon felfördelning av ljus som torkar ut. 

Det är med att tryggt toffla omkring där utan att veta egentligen av som styr vad. Där jag är beroende av hur saker och ting faller sig. Utan min påverkar. Det är med en skräckblandad förtjusning som jag låter trätofflorna slå emot ett tegelgolv. Det bor en frihet i att inte kunna påverkar vad som får fröet att växa sig strakt. Ett skott som grönskar med ung grön färg. Hur och när vad blir torrt som fnöske och faller livlöst ner mot planteringsbordet. Det ligger en frustration att i att inte kunna påverka. Samtidigt som en lättnad att inte kunna göra mer än det som går att göra. 

Jag tågar omkring i min trygga boning som egenltifen är oviss, otrygg och energidränerande. För jag ska ta mig an min vardag, min framtid och mina planer skall smidas. Om bara orken är fri från ångest. Att nattens timmar sovs. Utifrån bra förutsättningar kan livet ägas av mig. Innan dess låter jag mig själv vara i fred. I ett trädgrådshus. 

Fredag. Helg om höret. Njut. 

Kram