Vem står upp för dig när det drar fram en orkanvind?

[KURSIV]Vem står upp för dig när det blåser hårt och bakom vad tar du vindskydd? HönaBöna (en kär tant som bor i mitt hjärta) hon sa alltid; "det är inte lätt att vara människa". Inser faktum; det är inte lätt att vara människa. Behöver därmed inte vara svårt att vara människa, men det är i alla fall inte lätt. Knappast så att man lätt dansar med virvelvindarna med ett leende på läpparna. Fast ändå. Höst, vinter, vår och sommar - vindarna ter sig olika. Vindskydden varierar med årstid. Du är den enda som består, och vem står upp för dig i blåsten? Ljum sommarbris som bister höstvind. Det är sällan vindarna viskar mitt namn. I sommarbersån eller i vinterlandskap. Jag står där. Sällan står jag upp för mig själv. Låter vinden leka med mig, mina känslor och mina beslut anses föga grundade i marken då de far med vinden dit den vill. Ur val och kval framvärkta beslut. Beslut av olika dignitet. För mig alltid av relevans. För vinden föga. Vinden drar fram, jag vänder kappan efter den. För att vara till lags, för att åsamka så lite skada och befrämja bekvämlighet för världen. Den som stå hårt ansatt i vinden, det är jag. Skoningslöst har jag liksom mina prioriteringar och beslut raserats. Sönderbrutna. Fast världen är oberörd. Stormvarning går sällan ut. Jag räds inte ovädersvindar. Springer sällan och gömmer mig. Står där och njuter av vindens makt. Njuter av att jag står kvar, bekommer mig sällan att jag går sönder. Tålmodigt bygger jag åter upp mig själv när vinden bedarrat. Varför tar jag inte skydd? Varför står jag inte upp för mig själv? Det vore skonsamt att söka vindskydd. Energibesparing. Värmen blåser inte bort. Inte heller jag. Mina beslut står jag bi, för första gången. Vinden bekommer mig inte. Inte mer än att jag rufsas om. Kommer stå kvar. Stå stark, för någon måste stå upp för mig. Rimligen tillfaller denna uppgift mig. För den enda som måste lära sig stå pall för världens alla vindar, ja det är jag. Det är i sanningens namn som jag kan meddela att, i dag blåser det hårdare än någonsin, fast kallt är det sannerligen inte. Jag håller värmen. Känner mig stadigt förankrad i marken. Stormvarning eller ej, jag tänker inte vända varken kappan eller ut och in på mig själv för världen eller årstiderna. [/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.