Vi lär. Vi lär om. Men lär vi rätt?

Eftersom jag är en tvättäkta produkt av vad ytterlighet av stress, press och prestation medför. 32 effektiva år av duktighet. År av ständigt bekräftelsebehov. All vaken tid ägnad åt att vara till lags. Göra  rätt. Göra bra. Helst göra bäst ifrån sig. I allt. Hela tiden. Livet har varit ett välfyllt cv. Representativ dotter. Med mål att visa upp. Visa att jag förtjänar min excistens. Tar vara på möjligheterna. Allehanda försök att passa in. Vara rätt. Inte sticka ut mer än mitt ursprung tillåter. 

Genom att i handling alltid söka berättigandet fanna aldrig utrymme för vilja, känlsa eller lust i valen. I livet. De filtar som värmde mig var stickade i ull. Kliade och sticktes. Den uppskattning som lyse som en riktad strålkastare har alltid förekommits av sångröst, socialt gott uppförande eller ambisioner värda att glädjas med. Världen ler. Nickar. Iakttar. Jag dansar, skrattar, skriver och sjunger mig glad. Ingen ser. Ingen hör. Ingen vet. Att detta varit min räddning då jag ständigt velat passa in. Har pressat mig in. Passat in. Likt en fyrkantig pusselbit i ett runt hål. Lite av kanterna måste skavas bort för att få plats. Inte enkelt. Men med enträget nötande passar den. Tillräckligt bra. På bekostnad av mig har jag följsamt kompromissat bort mina hörn. Pressat med ren viljekraft. Passat in. Stolthet från omvärlden har närt min känlsna av att lyckas. Framgång.

Lyckas. Inte en chans att mina elva år av dokumenterad ohälsa är beviset på att lyckas. Inte heller står lyckan för dörren tack vara att 32 år av tillvaron varit ett överlevande där fötterna balanserat på en tråd av otrygghet. Utsträckta armar där luftmotståndet med självförtroende har räddat mig från att falla ner. Självförtroende är en räddare utåt. Man står kvar på linan. Inåt hjälper det ingenting. Då benen redan dinglar på varsin sida av linan. Dåligt självkänlsa tynger den ena dinglande foten. Vari den andra tyngs ner av bristande tillit till den egna personen. Ingen hit.

Att leva med vetskapen om att varje människa har ett okränkt värde i sig är den starkaste och sundaste drivkraften i en växande människas liv. Där dina val, dina känslor och dina drömmar är dina. Okränkbara. Om jag inte varit så förblindad av att vara tillräckligt påvisbart bra utan fokuserat på att det skulle kännas bra för mig, tro på mig, livet hade varit mer än överlevnad så mycket tidigare. År 32 av mina levda är året då jag vänder denna nedåtgående spiral. 

Tänk vad viktigt att tillåta sig att bekräfta och uppmuntra männiksor i deras känslor och upplevelser snarare än främst deras prestation. Alla människors liv skulle kunna bli mer levande om det var allmänt vedertaget att du är bra som du är, dina val blir kloka för dig därför kommer livet att bli bra. I-landsproblematik som vi här i lyxens tillvaro kan ägna oss att jobba på. Vi har råd till detta då vi hungrar sällan ihjäl i Svergie.

Söndagskramar,

Linni