Viftar med mina händer

[KURSIV]Jag ropar på uppmärksamhet. Vill visa att jag finns. Ser ni mig? I veckor av kämpande. Rop på hjälp. Har signalerat på alla tänkbara vis. Folk har bara passerat. Utan att se mig. Höra mig. Bry sig om mig och vad jag egentligen vill ha sagt. Jag blir noterad. Nickad åt. Och vidare går vardagen sin gilla gång. Nu får jag skuld och skam som tack för att jag har sagt ifrån. Ångest som ett brev på posten då det jag varnat om faktiskt ter sig faktiskt. Ett faktum av försummelsens pris. Ett pris man som arbetsgivare får betala d man inte ser eller hör. När verkligheten kommer i fatt. Jag kan inget mer göra än jag gjort. Kämpat. Signalerat. Uppmärksammat. Knäckt mig själv stundtals för tredje part. Jag har stått för kostnaden. På bekostnad av mig själv har gjort mitt bästa, utifrån de tuffaste förutsättningarna jag någonsin mött. Jag överlever, men det är minsann nätt och jämt. Är tacksam för att ni ser mig, det gör att jag känner mig mindre transarant. Ni tänker jag dansa mig lyckligt. Lämna jobbet på jobbet. Tänker dansa för att överleva och orka leva ut min vardag. Min fritid skall inte ätas upp av mina tuffa arbetsdagar. Godafton! [/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.