Vilodagar och ett sjunkande skepp.

[KURSIV]Mina helger hemma i staden tenderar till att slöas bort. Veckodsgarana äts upp av stress, press och omänskliga satta på mig. Jag sänker mina krav på den egna prestationen. Dag för dag sänker jag kraven. Inser mig besegrad av förutsättningar jag inte råder på. Vantrivs i den mening att jag inte har förutsättningar att klara av det som åläggs mig. Har lyft detta med chefen, i hopp om att de sista veckorna blir produktiva och mindre kaosartade. Har satt upp några delmål och fokus jag kommer lägga min kraft på. Att ro i land innan jag överger skutan. För mig är det att överge en tillvaro som få mig att blir det sjunkande skeppet. Jag vill inte läcka in vatten. Kantra. Sjunka till botten. Blir uppäten av rosten. Vill håll mig flytande. För en gångsskull sätter jag mig själv först. Jag är viktigast för min egen överlevnad. Även om ni kanel entré tror det, saken är den att ni räddar mig genom att mina ord och känslor sätts på pränt. Fet hjälper mig att veta att mina ord läses. Mina tankar hörs. Min känslor blir verkliga i och med det skrivna ordet. Jag överlever med ord skrivna här. Jag älskar orden. Mina livbojar. Jag flyter tack vare er. Tack! Överlever säkert måndagen med bravur. Hoppas att ni gör detsamma! Kram Linni[/KURSIV]

Kommentarer

Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.