Första vägningen avklarad (och lite djupare tankar som hoppade upp i huvudet)
Och så resultatet då: -0,8 kg och ca -1 cm på både höft och midja. Vilket är bra, visst är det?! Men jag känner mig besviken!! Vill nästan gråta för att jag inte gått ner mer på en vecka. Ska det verkligen vara värt att hålla på och äta mycket färre kcal och inte gå ner mer??? Sedan så tänker jag efter och inser att nu är jag inne i "Biggest Looser-mode" där det gårs ner 5 kilo på en vecka. Men de tränar aphårt och äter mycket striktare än vad jag gjort. Så jag är nöjd med vad jag åstakommit. :o)
Var på favoritresturangen och luncha med älsklingen idag och diskuterade igenom vad jag kände efter jag vägt mig. Tänk vad lite logik och mycket peppning kan göra. :o) När vi satt där och pratade kom jag på något jag hört för länge sedan, att man inte bör gå ner mer än 1 kg i månaden för att huden ska hinna med resten av kroppen. Men Det har jag funderat på det senaste året, speciellt efter att ha sett ett par säsonger av BL. De flesta av deltagarna verkar ha hyfsat fast hud när de kommer till finalen och de går ner i vikt fortare än 1 kg/vecka. Jag vet inte riktigt vad de gör för att lyckas med det, för jag vill veta.
Min största skräck när jag går ner i vikt är att all hud kommer att hänga slappt i valkar och att jag kommer att behöva opperera bort den. Usch, vad ytligt! Men ja, så illa är det. Förutom huden är mina bröst något jag oroar mig för. Mina bröst är den kroppsdel jag är mest nöjd med och har alltid varit sedan tonåren då de började knoppa. Jag vill inte få taxöron som jag måste rulla upp i BHn för att de inte ska hänga ner till midjan. *skrattar* Det är något min faster säger att hon gör varje morgon.
Jag tycker att veckan som gått gick väldgt bra. Jag var lite överambitiös de första dagarna och var väldigt hungrig men lugnade ner mig när jag insåg att kallorierna räckte till rejält med mat som mättar bara jag valde rätt råvaror. Det är väl det som är receptet för en lyckad viktnedgång och att bibehålla vikten efteråt. För jag är ju inne i fas ett nu: viktnedgång. Har gjort en liten plan i mitt huvuud. Jag ska äta ca 1500 kcal per dag och ev extra kcal om jag förbrännt några genom motion fram t.o.m 100 kg. Efter det ska jag äta ca 1500 kcal oavsett om jag bränner fler genom motion. När jag sedan känner mig nöjd med min kropp och hälsa är det dags för fas två: bibehålla den vikt jag har. Ska jag vara riktigt ärlig är det fas två som ser svårast ut. Men den dagen den sorgen. :oP Det är ett par år kvar tills dess ju. Jag hoppas att jag börjar närma mig slutet av fas ett när jag fyller 30år. Det hade varit kul!
Fast om vi ska skaffa barn så är det inte säkert att jag lyckas med detta. Men det visar sig. Barn är något som jag längtat efter att skaffa sedan jag var 15 år. Försökte med mitt ex i ca 1 år innan det tog slut mellan oss. Inte smartast att försöka skaffa barn då, men det blev inget så det var väl lika bra. Det var ett jobbigt år när mensen var oregelbunden, hade blödningar med 6 till 8 veckors mellanrum och varje gång jag var sen började hoppet spira. :o( Usch, får en känslo-flashback, inte trevligt.
När väl det förhållandet tog slut bestämde jag mig för att jag inte ville ha barn längre, inte egna iaf. Jag kände inte att jag orkade gå igenom de känslorna igen. När väl all sorg efter det krashade förhållandet lagt sig och jag började tänka mer logiskt igen, kände jag fortfarande att barn var något jag gärna lånade av vänner och mina syskon. Ville inte ha det ansvaret som det innebär att vara en bra förälder. För en sak är säkert, mina eventuella barn ska inte växa upp som jag gjorde! Inget barn ska behöva ha tre styvpappor, en fosterfamilj och biologiska föräldrar som inte bryr sig tillräckligt om sina barn för att inse att den sortens liv de lever skadar deras barn.
Mina fosterföräldrar har varit min räddning trots att de haft en väldigt liten del i mitt liv. Två underbara människor som jag ser som mina vuxna förebilder. Blir jag hälften så omtänksam och kärleksfull som de ska jag skratta mig lycklig. :'o) (Måste ringa dem och säga hej lite senare.) Bodde hos dem i drygt ett år som väldigt liten och under hela min skolålder så var jag hos dem en helg i månaden. Under tiden hade de andra fosterbarn hemma på heltid utöver deras två biologiska barn. Det är en fristad att komma hem till dem än idag. :o)
Hmm, jag kom ifrån min grundtanke, men det är så min hjärna fungerar. Barn var det ju jag skrev om. :oP När jag träffade min man sa jag att jag inte vill skaffa barn till honom, inte än på länge iaf tyckte jag. Vi blev upp över öronen förälskade i varandra och bestämde oss för att gifta oss efter bara 3 månader. Men efter det har vi tagit god tid på oss att lära känna varanda ännu mer.
Jag kände ju faktist honom sedan innan. Vi har gemensamma vänner och träffades för första gången för 13 år sedan. Men då var ingen av oss intresserad av den andra. Och så när jag träffade mitt ex blev det så att jag tappade kontakten med en del vänner, inklusive min man. Så 8 år senare tog vi upp kontakten och sakta men säkert växte det fram något mellan oss som alla omkring oss såg men inte vi. *fniss* När vi väl berättade vad vi kände för varandra gick det fort och det är jag glad för.
Nu har vi varit gifta i två år och för ca 6 månader sedan började vi diskutera barnfrågan och ganska snart kom jag fram till att jag ändrat mig igen. Jag vill verkligen ha barn. Tänk att livet kan gå sådana turer. Men jag vet att jag kommer att bli en underbar mamma och min älskade man kommer att klara av pappa rollen gallant. Jag får bara se till att han inte köper en dator innan ungen förstår vad det är. :oP Men det är ett tag kvar. Ska bli av med min stora mage innan jag skaffar mig en ny!
Har du orkat läsa allt detta så vet du lite mer mig. Hoppas du inte blev skadad för livet, men vet ju aldrig hur känsliga människor är. :oP
Kram Ak!
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.