chokladboll

Min pojkvän gör chokladbollar. Jag är är i chock. Han är nästan aldrig sugen på sötsaker. Dessutom är han av uppfattningen att lagom är bäst, samt att godis och kakor helst ska intas på helgen, och då i måttliga mängder. Vi är med andra ord olika. 

Jag är glad. Vi myser i soffan och äter chokladboll. "De smakar för mycket smör" tycker han. "SMÖR ÄR GOTT" tänker jag och känner mig som en sådan där hjärtögonemoij. "Oj vad mäktiga" säger han. "Ja", säger jag. 

Han orkar äta en till, sedan tänker han sätta undan tallriken. Själv har jag med gott samvete tryckt i mig fem stycken och hade gärna tagit några till. 

"EN till kan jag kanske ta" säger jag glatt och sträcker mig efter tallriken. "bara EN..." 

Han tittar på mig. "hur orkar du äta fler, är du inte mätt? De var ju SUPERmäktiga"

Jag tänker lite. JO, de var ju supermäktiga. Och jo jag kanske ändå är mätt. Jag vet inte. Men jag är så sugen. Jag är så himla sugen.

När han är på toa springer jag till kylskåpet och mumsar med glatt mod i mig ännu en chokladboll, lite i smyg sådär. 

Det ÄR gott. Jag förstår inte hur han kan stoppa sig själv. Jag förstår det verkligen inte. Jag tänker tillbaka på mitt liv för 2 år sedan. 16 kg lättare och sällan sötsugen. Eller sällan hungrig? Jag vet inte. Jag kan i alla fall inte kontrollera mig själv riktigt. Vad har hänt? Jag skyller på min medicin (som i viss mån faktiskt ökar hungerkänslorna), jag skyller på vädret, mensen och på min uppsats som jag håller på att skriva. Slopade frukostar och kaffekoppar stora som hinkar, ackompanjerade med choklad såklart. JAG SKRIVER JU TROTS ALLT UPPSATS! viktigt att hålla blodsockret uppe då ju! 

Eller........?

Det är ju alla omständigheters fel, ett som är säkert är ju att JAG inte är den som bär skulden till min nya ohälsosamma livsstil..

Det ÄR såklart jag som har ändrat livsstil. Och det är bara JAG (och ingen annan) som kan ändra detta. Jag ska ta mig i kragen. Med ett konstant otroligt sötsug kommer det nog att bli tufft, visst, men det är klart att jag kan klara det. Om jag vill.

Och visst vill jag.