Att kamma bena på livet...
Kanske man skulle affirmera, visualisera och pränta in, som ett mantra, den självbild som får en att må bra, som skänker ett leende i magen och inte minst som gör att man utstrålar fullständigt trygghet. Det är vackert, jag är vacker!
Grejen är att jag är så intensiv men med ett tålamod obefintligt så jag går ut hårt, för att inte säga maniskt, affirmerar & visualiserar, tränar/svälter sönder dagarna tills en dag jag är såååå trött på eländet att allt rinner ut, bort och kvar står jag med en total besvikelse på mig själv och en rundare värld lagd kring midjan. :/
"Smell the roses" liksom... och jag tänker att om jag NU är öppen inför mig själv och andra så kanske jag kommer att förstå mig själv, förstå mitt beteende och finna en acceptans i att besvikelser tillhör livet och ur denna form gjuta "nytt" liv. Besvikelser behöver inte betyda återgång utan mer snarare tillväxt och en lärdom rikare. "Jag kan flyga" mentalitet vikt ner i fickan...
Shit, vilket prettoblogginlägg, throw some tomatoes! :)
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.