Hallåååå....höööör ni mig??? Lever jag??

....Jag sitter här på min VADDERADE stol! Jag lever!!! Helt otroligt!! Så här var mitt första pulsbaserade spinningpass; Jag var supernervös redan innan passet. Självklart nervös för att både bli sedd, dö, spy svimma, ramla av cykeln och framför allt för den där dj-la pulsklockan som ALLA skulle kunna se.... Jag valde cykeln längst bak, längst bort i innersta hörnet och tänkte att där skulle jag vara trygg...tills jag upptäckte den STORA spegeln som täckte främre väggen. Jag var fast! Inmålad i ett hörn med INGEN framför mig! Man hade lika gärna kunnat sätta en blinkande neonpil ovanför mig.... Cykeln....bara den, som en rymdfärja som ska göras startklar. Fyrtioelva olika inställningar och sen ska man SPÄNNA FAST fötterna och får höra av en glad hurtig instruktör att cykeln drivs framåt av sig själv.....bara DET fick pulsen att öka. Jaha, tänkte jag...det är så här det ska sluta...fastspänd på ett tortyrredskap...i en hel timme. Jag funderade stilla om den kommer att fortsätta snurra efter min död? Om den märker skillnaden på mina slappa lemmar som levande eller avliden? Troligtvis inte.... Min äckliga väninna hade försett mig med en silikonsits att trä över den vanliga sadeln och hon log stort och sa hurtigt; Den här lär du behöva! Jaha....DET känns ju tryggt....not. Så körde passet igång. Min puls var självklart den högsta redan från start. Så nervös var jag. Musiken började dunka rytmiskt och min äckligt hurtiga väninna satte igång att värma upp oss. Jag vet inte var jag tog vägen. Antagligen så blev jag bortförd av den där rymdfarkosten jag satt på, till någon fjärran planet. Helt plötsligt hade en timme gått. Jag hade inte ens haft tid att kolla in mina medpassagerare. Jag var helt inne på min egen andning, min egen puls, uppförsbackar å nedförsbackar samt hålla svetten ur ögonen. Vet ni; Det var nästan en religiös upplevelse (utan att häda) Jag NJÖT!! Sjukt jobbigt mellan varven men otroligt KUL!!! Jag kan lova eder allesammans att jag är verkligen INGEN träningsmänniska och HATAR att träna i grupp men detta var verkligen något som jag tror passar de flesta. Allt handlar om att lägga sig på den nivån där man själv mår bra och skita i alla andra. Efter passet badade vi ångbastu, lite bubbelpool och njöt i varandras sällskap. Och ja, jag kan verkligen säga att jag är lyckligt lottad som har vänner som verkligen sparkar mig i baken upp ur soffans underbara famn.....! Detta var första men definitivt inte sista gången! Nu inväntar jag träningsvärken och som avslutning kan jag bara säga (detta censureras för alla känsliga) Jag är GLAD över mitt singelliv; Inte ens Brad Pitt hade lockat mig till sex i kväll eftersom det känns som om jag har silikonsitsen kvar mellan benen..... Kram på er allihop! / over and out

14 september 2009 23:28

hollunge

Vad kul att det blev positivt för dig! Nu fick du mig till att vilja börja med spinning igen och det passar ju bra nu när hösten och kylan kommer. Om det regnar när jag är ute och cyklar stör mig inte så mycket, men kylan klarar jag inte av då lederna stelnar på mig av kyla.
15 september 2009 08:20

anamma

Du e såååå duktig, bara att fortsätta. Tyvärr så är jag inte redo för sådana aktiviteter ännu, man skulle väl få hjärt infarkt på stört. Men jag jobbar på det. Kram
15 september 2009 09:06

Superzise

*asg* Jag kan inget skriva, jag bara garvar. Ta ut sitsen ur röva nu och skaffa dig en karl istället.
15 september 2009 12:01

gittan52

Skönt att det inte blev mer än "nästan nära döden - upplevelse"!
15 september 2009 13:47

kerjo

Jag är skeptisk.. tror fortfarande att spinning är till för självmordsbenägna :-) .. men du har lyckats få mig att se LITE mer positivt på den formen av plågeri :-))
15 september 2009 19:38

Johan

Oj vilken bra läsning! Grattis och bra jobbat, nu har du just peppat massor med andra medlemmar att faktiskt prova p2 träning.

sockerbits blogg

Hallåååå....höööör ni mig??? Lever jag??

Kommentarer