Man måste börja nånstans...
Hej hej!
Mitt första blogginlägg. Det känns lite ödesdigert eftersom det är mitt förstaintryck. Och de gör man ju bara en gång. Men jag tror att folk är överseende med mina dåliga kunskaper i bloggande.
Detta blir en liten sammanfattning av förra veckan.
Jag började måndagen med att inse att jag har ett problem. Jag stod framför spegeln i min pojkväns hall. Ett buttert ansikte tittade tillbaka på mig, ett ansikte med antydan till en dubbelhaka och med två tjocka kinder som gjorde det plufsigt och lite oformligt. Trots att jag hade på mig ett stort nattlinné, dolde det inte längre den potatisformade valken som invaderat min mage. Invaderat är rätt ord, för jag har definitivt inte godkänt att den sitter där.
Och inte att förglömma de bleka och tjocka låren som stack fram under nattlinnékanten, inte ett dugg ursäktande trots att de är lika ovälkomna som den där magen. Det enda som faktiskt är dolt är de fluffiga överarmarna, nästan helt fria från muskler och som inte har visats utanför hemmets väggar på månader.
Det var då jag insåg att jag faktiskt behövde göra någonting. Inte bara köra det vanliga "Jo, men jag ska bli bättre sen". För sen finns inte när det gäller att gå ner i vikt. Sen är vårmodet. Sen är sommar 2015. Och sen är alldelles, alldelles för sent. Annars kommer jag stå framför den där spegeln inom en snar framtid och se ut som en valross, och då finns det inget nattlinné i världen som kan rädda mig.
Min första insats var att börja 16-8 fasta och ta en promenad så fort jag kom hem. Det kändes inte så farligt ändå. Jag skulle fixa den här skadan. För det kunde inte vara så farligt, så mycket övervikt kunde jag ju inte ha. Eller hur?
FEL!
Vågen stod på 89.3. 89.3! Jag har aldrig vägt så mycket i hela mitt liv. Det var väldigt nedslående och jag hade en ”jag är tjock” deppdag. Sen var det bara att ta nya tag.
Jag avslutade 16-8 fastan ganska fort. Jag hade inga problem med den, men jag fick ihop alldelles för lite kalorier. Och i längden ändrar det på den ämnesomsättningen och då går man inte ner i vikt.
Jag bestämde mig för att göra lite mer beständiga förändringar. Motionera, minska snabbmaten, minska chokladen, minska söta drycker och ersätta läsken med loka crush och till sist men allra svårast: minska chipsen.
Visst, jag slarvade med maten och motionen lite grann. Eller snarare ganska mycket. Nachochips i Onsdags och ingen motion i helgen. Men när jag ställde mig på vågen idag så log viktgudarna lite grann ändå mot mig. 88.5 stod det. Åtta hekto hade jag ändå lyckats gå ner. Inte mycket kanske, men nog för att visa att det finns hopp.
Jag är iochförsig bara i början av min viktresa, men jag har iallafall stort hopp om att jag till sommaren kan ta på mig mina (för tillfället för små) kortbyxor och ett normalt linné utan att behöva skämmas.
Jag hoppas att ni också har en trevlig kväll!
Många kramar,
Stierni
Gillar
Kommentarer
-
Tack så mycket
-
Till sommaren åker kortbyxorna på ska du se :-)
-
Men det var ju ett fint minus du har åstakommit :) Bra kämpat!
-
Kör hårt! Min startvikt var 92 kg efter förlossningen men efter en uppvaknande ur fettdvalan är jag nere i 83. Inte tillräckligt snabbt enligt min mening, men det tog fem år att gå upp, så lite tid finns ännu till - 15 kg😕
-
Oj, det var en händelserik vecka. Hoppas du tagit ut kursen nu och hittat en metod som du kan hålla i under längre tid. Fint resultat första veckan!
-
Bara håll i så kommer det att gå bra
-
Tack så mycket, ni är väldigt peppande
Logga in för att skriva en kommentar.