Vecka två, slow and steady
Jag har slarvat denna veckan. Igen...
Brottsplats 1: köket. Bevismaterial: En plåt där det en gång legat ugnsgjorda pommes men som nu är sorgligt tom. Brottsplats 2: Vardagsrummet. Bevismaterial: En halväten påse nachochips.
Hur lyder förövarens egen bekännelse: Skyldig. Hur lyder vågens dom: -2 hekto.
Jag tänker definitivt inte klaga. Tvärtom. Med tanke på hur dålig helg jag haft rent mat och motionsmässigt kan jag vara tacksam att vågen visar minus och inte plus. Om jag räknar min sammanlagda vikt över de två veckorna jag bantat är det ju ett helt kilo.
Det underlättade dessvärre dock inte att gå från en slarvig miljö hos min pojkvän, till en nästan lika slarvig miljö hemma.
En viss månadens framgångare i September förra året hade haft gäster och därför en slarvhelg, och bjöd mig på Toscasmet och glass i söndags. Hon må vara smal nog att unna sig smöriga och sockriga kalorier, men jag är dessvärre inte det.
Det kanske också ska tillägas att ovan nämnda medlem är min kära mamma och att hon är väldigt ståndaktig och nyttig i vanliga fall. Man kan knappt tro att hon är min mamma, särskilt om man jämför min blekfeta kropp med hennes slimmade solbruna. Samt hennes obändiga järnvilja när det gäller mat, vilken jag lyckats ärva i allt annat utom i just mat.
När jag ändå nämner min mamma, så kan jag ju faktiskt konstatera att det där med ett bra stöd är superviktigt. Att ha nån som sporrar mig, tvingar ut mig på promenader när jag känner mig lat och lagar typ all min mat i veckorna är grundpelaren i min viktresa. Sen också att hon är världens diet- och kostguru skadar inte. Tack mamma!
Jag ska inte heller glömma att nämna min pojkvän i detta med. Han kanske inte alltid fattar det där med att jag känner mig tjock och mer en gärna påtalar att jag inte behöver banta för att jag är vacker som jag är, så försöker även han underlätta för mig.
Vad jag försöker säga är att skaffa er ett stöd. Det kan vara vem som helst. En partner, en förälder, en vän eller väninna, till och med en hund eller katt som kan titta anklagande på dig när du står med handen i kakburken eller rotar i kylskåpet efter choklad. Och om du inte har någon som kan stötta dig, ta ett foto på dig själv där du ser så arg och besviken ut som möjligt och tejpa upp det på kyslkåpet. Då har du ett besviket ansikte som förhoppningsvis avskräcker dig från det där dumma du tänkte göra i kylskåpet.
Med de orden ska jag sluta babbla. Ha en trevlig fortsatt dag!
Kram, Stierni
Gillar
Kommentarer
-
Förlåt
det var inte meningen att locka dig och att det blev rester över. Jag ska bättra mig till nästa helg
-
Det är okej mamma
, det löste ju sig
Logga in för att skriva en kommentar.