Ett virrvarr av förmodligen virriga tankar

Många har undrat om jag har någon som stöttar mig och det har jag. Både vänner och min familj. Jag föredrar just nu att stöttas av vänner. Av någon anledning klarar jag inte riktigt av att vara hos mamma. Skulle gissa på att huset just nu innebär lite för mycket minnen. Vilket känns helknasigt, för när Linus dog så kände jag ett inre lugn och en närhet till honom av att befinna mig på hans rum bland hans saker. Men jag klarar inte alls av det nu. Jag var där i helgen och gick in på hans rum och helt plötsligt slog saknaden till med sådan enorm kraft att jag inte kunde stå på benen. Jag föll i hop på golvet och började hyperventilera. Det enda jag kände just då var att jag var tvungen att komma därifrån, och jag har inte varit där sen dess. Tack och lov förstår mina nära och kära mig, jag kan inte just nu vara ett stöd för dem, jag har helt nåt en gräns där jag är så trasig själv att jag inte har någonting att ge. Min tillflygt blev Julia och Annabelle. De har hela denna veckan tagit hand om mig. Låtit mig få utlopp för alla känslor jag känner. i gårkväll bröt jag ihop totalt tårarna ville aldrig sina och jag bara kröp ihop i Julias famn för att få tröst och där somnade jag tillslut av total utmattning och 6 timmar senare vaknade jag och var fortfarande kvar i Julias famn. I 6 timmar satt hon alltså med en sovande mig i famnen, vill inte tänka på hur vingbruten hon måste känna sig idag. Men jag är så tacksam för att ha henne som vän, och att hon känner mig så väl och kan läsa av mig som en öppen bok vad jag känner utan att jag ska behöva ge röst åt känslorna. För jag ska erkänna att allt känns virrigt och svårhanterbart. att mista både Linus och pappa inom loppet av två månader är tungt och just nu inte så lätt att hantera. Som någon här skrev man kan inte alltid vara stark och just nu när min värld åter igen rasat samman så kan jag inte ens försöka att vara stark. Jag känner mig själv så pass bra att jag är medveten om att jag inte kan ta mig ur sorgen på egen hand, jag kommer behöva all hjälp jag kan få för att ta mig vidare för att orka bygga om och upp livet igen utan att leva resten av mitt liv livrädd för att någon mer ska ryckas ifrån mig. Jag sträcker ut min hand och är evigt tacksam för att jag aldrig behöver dra tillbaka den utan att finna någon där. Jag klarar mycket på egen hand, detta är inte en av de sakerna. ber om ursäkt om mitt inlägg låter virrigt. mycket tankar snurrar och det är svårare än jag trodde att få dem att låta vettiga. Thea

Kommentarer

18 oktober 2012 13:10

Flamenco

Inte virrigt alls. Vad fint att du har de här vännerna! Det är en fin egenskap att kunna sträcka ut sin hand och be om hjälp - det är en styrka. Det har jag haft svårt för, men tvingats av livet - och då finns dom där, dom som orkar hjälpa en att stappla vidare. Tänker att en av orsakerna att du inte riktigt klarar av att vara hos din mamma är ju att sorgen berör henne personligen på ett annat sätt än dina vänner. Skickar över mycket värme till dig!
18 oktober 2012 13:24

kaffe247

<3 Ta emot all hjälp du kan få både av vänner och professionellt... Du behöver inte be om ursäkt klart tankarna rusar i en situation som denna. Bara att skriva av dig när du behöver. Gör inget fastän vi inte fattar ett smack av det ;) Ta hand om dig!
18 oktober 2012 19:17

mita0822

Kan inget annat än att tycka att livet är för jäkligt mot dig. Skönt att dina vänner ställer upp så bra, det behöver du. Att dina tankar far hit o dit är fullt förståligt, hade nog varit mer oroande om de inte gjort det. Kramisar.
18 oktober 2012 20:32

lejonell

<3
18 oktober 2012 22:11

aregnisw

Skänker en varm kram till dig :)
18 oktober 2012 22:40

chicha

Att du inte orkar vara med mamma är mycket förståeligt. Hon har ju samma sorg som du, och två med en sådan stor sorg blir nog bara för mycket!! Skönt du har bra vänner! En så underbar vän Julia är <3

Logga in för att skriva en kommentar.