Känslokall

Begravningen är över, det var vackert och fint och bland det jobbigaste jag varit med om. Jag fokuserade ganska mycket på mig själv och med tanke på att jag i grund och botten är musiker så valde jag att fokusera på den biten, inte enbart för min del, men musikgenen i mig kommer från min mamma, vi båda älskar musik, både att spela själva och lyssna på den, hon var den som såg till att jag idag spelar hyffsat många instrument. Hon var den som väckte min nyfikenhet på att prova på instrument, och den som tyckte det var roligt att jag ville lära mig spela fler än ett instrument. Så på begravningen la jag mycket av mitt fokus på just den biten, i efterhand har jag fått höra att några uppfattade mig som känslokall, som om jag inte riktigt var med känslomässigt, på något vis instängd i mig själv och inte tillät att andra släpptes in där. Det var absolut inte riktigt så det var, det andra uppfattade som känslokallt var helt enkelt mitt sätt att inte bryta ihop inför hela folksamlingen, något som förmodligen inte någon skulle reagera på eller anse konstigt med tanke på omständigheterna men något som jag inte ville göra. Och jag kände att jag behövde ha en hjärna som inte går på högvarv, och det var förmodligen det som uppfattades som känslokallt och instängda känslor. Ändå kan jag inte riktigt låta bli att se komiken i det hela med att några uppfattade mig som just känslokall när jag under tears in heaven inte klarade av att spela en stund mitt i låten pga att känslorna tog överhand och jag var tvungen att samla mig och torka tårarna i stället för att spela. Tydligen var jag en sån kontrast till den person jag i vanliga fall är att några släktingar hade pratat med Emil om oron av att jag inte riktigt var den sprudlande glada tjej jag brukar vara (deras ord, inte mina) min första tanke var av irritation och undrade vad de förväntade sig av mitt beteende på min mammas begravning, sen slog det dock mig att det hela förmodligen handlar om oro för mig. Att påstå att jag mår tipptopp vore en stor lögn, men jag mår inte heller så pass dåligt att jag inte kan se en ljus framtid. Jag var helt klart inte beredd på att ta ett sista farväl till mina föräldrar innan någon av dem hann fylla 50 år, jag förväntade mig många år med dem vid min sida, att de skulle få se barnbarn växa upp och bli vuxna, livet blir ju uppenbarligen inte som man tror många gånger. Men jag är stolt över att vara deras dotter, trots att jag självklart önskar att de fanns kvar här på jorden så kan jag inte tänka mig att inte ha just dem som mina föräldrar, jag är den jag är tack vare dem, ödmjukhet som jag tycker är så viktigt att människor visar är en sak som jag lärt mig av mina föräldrar, och det är en egenskap jag hoppas att jag aldrig kommer tappa bort på livetsväg. Jag hoppas jag kan fortsätta göra dem stolta även om de inte längre lever och kan visa sin stolthet personligen. Thea

Kommentarer

21 mars 2013 13:45

sasssyy

Jag är säker på att både din mor o far och brorsan är jättestolta över dig.. och VAR jättestolta över dig när de vandrade här på jorden. JAG är stolt över dig och jag känner dig inte ens, jag uppfattar dig som en oerhört varm och känslomässig person som är i kontakt med dina känslor på ett sunt vis- det är få som är det. Du är en sån person jag skulle vilja ha som vän.....eller som dotter. KRAM på dig.
21 mars 2013 14:07

Glaad70

Det var slumpen som gjorde att jag läste dagens blogginlägg... Men jag var fast var tvungen och baka bakåt så nu har jag stort sett läst allt sedan september ifjol. Och jag kan bara konstatera några saker.. 1. du är inte känslokall 2. det är fanemig helt otroligt vad Du har varit med om 3. hoppas att Du och Dina syskon lägger bort allt gammalt groll! Det tar sådan energi att "gruffa". Tro mig!! Jag önskar dig all lycka med sambo och "bebben i magen". Och var inte rädd för att be om hjälp av änglarna dom finns runt omkring oss hela tiden.... KRAM
21 mars 2013 18:45

lejonell

Fantastiskt att du orkade spela och hedra din mamma på det finaste sätt som finns. Naturligtvis är alla oroliga för dig, vem skulle inte vara det, jag är ju det, och jag har aldrig ens träffat dig. Som jag har sagt förut, plumpa kommentarer handlar nog mer om att man inte fattar hur man ska hantera sina egna känslor av maktlöshet. Inte att du ska göra något annorlunda än du gör. Folk kan så lite om sorg, de fattar inte hur det funkar. Dina föräldrar finns alltid med dig och att du är den du är.. beror på allt de har givit dig. Ingen kan ta deras plats hos dig, eller din plats hos dem. På något sätt ska du komma ut på andra sidan.
21 mars 2013 18:45

mita0822

Skönt att du höll ihop på begravningen, att du inte visade känslor enligt andra är inte konstigt. Du hade ju ett musikstycke att ta hand om, det hade ju inte fungerat om du hade brutit ihop. Att du inte var sprudlande glad är nog ett ordval i fel sammanhang, hade du varit det så hade du nog varit känslokall om något. Ta nu hand om dig och den lille/a i magen. Hoppas att familjen kan bli sams och umgås utan hårda ord.
22 mars 2013 13:11

utter

Kram!
22 mars 2013 15:32

thea77

Sasssyy: Dina ord värmer något otroligt mycket, så pass mycket att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva för att få fram hur glad jag blev av dem, så jag sänder en stor kram i stället. Glaad70: Jag och min syster försöker lite trevande att finna en fungerande relation igen, vi tar det långstamt, lär oss krypa innan vi går så att säga. Kram Lejonell: Jag är tacksam för att jag klarade av att spela. Ja jag har full förståelse för deras oro, önskar väl bara lite att de klarar av att gå till mig med sin oro istället för att lägga oron på min bror så att säga, men jag tror jag lyckats lugna de som var oroliga under begravningen. Mita: Ja det var otroligt skönt, och för min egen skull viktigt att klara av, då det var mitt sätt att ta farväl. Ja jag och syrran håller oss lugna vi påstår väl lite båda två att det är för Emils skull, ingen av oss är förmodligen helt redo att erkänna att det är för mer än hans skull vi håller sams. Utter: tack för kramen

Logga in för att skriva en kommentar.