Kraschad tillvaro

Wow mina inlägg tillhör inte det muntra slaget just för tillfället, ni får ha överseende helt enkelt. Härom dagen senast fick jag frågan, här på matdagboken faktiskt, hur min mamma orkade med allt som hänt under förra året, hon har ju trots allt under loppet av 12 månader förlorat sin pappa, yngsta son och make. det är tuffa saker att få uppleva uppdelat på hela sitt liv, att få det inom så kort tid, är förmodligen näst intill omänskligt att hantera, och faktum är att jag själv har varit förvånad över att hon håller ihop, jag kraschlandade ganska totalt framför allt när min man och Linus dog, tillvaron slogs i spillror och aldrig mer kan den byggas upp som den var förut. Men iallafall så har jag, förmodligen egentligen ganska omedvetet, gått och väntat på min mammas kraschlandning, för den har inte hänt ännu, men i går kom den, sent i gårkväll ringde hon mig, och det första hon sa i luren, var Thea hur överlever du? sen bröt hon ihop fullständigt, jag körde hem till henne omedelbart, insåg direkt med frågan att hon nått sin botten och inte såg någon väg upp. Det är en oerhörd stor psykisk påfrestning att hitta sin mamma gråtandes och hyperventilerandes på golvet, och samtidigt veta att inga ord jag kan forma kommer över huvudtaget kunna trösta, det finns ingenting jag kunde säga som ger hopp och tröst när hon kommit till den punkt hon igår var på, jag har själv varit där, det enda jag kunde göra var att hålla om henne, få ner andningen till normalt och bara vänta ut det värsta. Det är en konstig känsla att titta på sin mamma och se sig själv mindre än 5 år tillbaka i tiden. Inte för att jag inte förstår hur jobbigt mitt beteende då var för min familj, men jag tror först igår, när jag såg i vilket skick jag fann min mamma i, det slog mig fullt ut vad jag utsatte dem för. Jag stängde ute alla i början, vägrade släppa någon nära inpå mig på flera månader. Något jag vägrar låta min mamma få göra, jag har erfarenheten av hur förödande den handlingen kan vara, och jag kommer göra allt som står i min makt för att mamma inte ska behöva falla så hårt och inte se någon väg upp igen. Jag kan inte hindra fallet för det har redan inträffat, men jag kan se till att vara en vägvisare, att få henne att hitta vägen upp igen. Thea

thea77s blogg

Kraschad tillvaro

Kommentarer