16 februari 2013 14:48

Kraschad tillvaro

Wow mina inlägg tillhör inte det muntra slaget just för tillfället, ni får ha överseende helt enkelt. Härom dagen senast fick jag frågan, här på matdagboken faktiskt, hur min mamma orkade med allt som hänt under förra året, hon har ju trots allt under loppet av 12 månader förlorat sin pappa, yngsta son och make. det är tuffa saker att få uppleva uppdelat på hela sitt liv, att få det inom så kort tid, är förmodligen näst intill omänskligt att hantera, och faktum är att jag själv har varit förvånad över att hon håller ihop, jag kraschlandade ganska totalt framför allt när min man och Linus dog, tillvaron slogs i spillror och aldrig mer kan den byggas upp som den var förut. Men iallafall så har jag, förmodligen egentligen ganska omedvetet, gått och väntat på min mammas kraschlandning, för den har inte hänt ännu, men i går kom den, sent i gårkväll ringde hon mig, och det första hon sa i luren, var Thea hur överlever du? sen bröt hon ihop fullständigt, jag körde hem till henne omedelbart, insåg direkt med frågan att hon nått sin botten och inte såg någon väg upp. Det är en oerhörd stor psykisk påfrestning att hitta sin mamma gråtandes och hyperventilerandes på golvet, och samtidigt veta att inga ord jag kan forma kommer över huvudtaget kunna trösta, det finns ingenting jag kunde säga som ger hopp och tröst när hon kommit till den punkt hon igår var på, jag har själv varit där, det enda jag kunde göra var att hålla om henne, få ner andningen till normalt och bara vänta ut det värsta. Det är en konstig känsla att titta på sin mamma och se sig själv mindre än 5 år tillbaka i tiden. Inte för att jag inte förstår hur jobbigt mitt beteende då var för min familj, men jag tror först igår, när jag såg i vilket skick jag fann min mamma i, det slog mig fullt ut vad jag utsatte dem för. Jag stängde ute alla i början, vägrade släppa någon nära inpå mig på flera månader. Något jag vägrar låta min mamma få göra, jag har erfarenheten av hur förödande den handlingen kan vara, och jag kommer göra allt som står i min makt för att mamma inte ska behöva falla så hårt och inte se någon väg upp igen. Jag kan inte hindra fallet för det har redan inträffat, men jag kan se till att vara en vägvisare, att få henne att hitta vägen upp igen. Thea

Matdagboken

Kommentarer

16 februari 2013 19:59

lejonell

BRA att din mamma har proffshjälp, du ska inte behöva bära så tungt. Bra att du finns där för henne och att du orkar stanna kvar när hennes tankar är som allra svartast, mer kan du inte göra men redan det är mycket. Be din kloka kille att hålla ett öga på dig så att du håller dig själv på benen, sorgen är ju akut fortfarande för dig också, och du kan behöva hjälp att se att det är dags att skydda sig. Bara att du finns vid din mammas sida kommer hjälpa henne enormt. Ta inte på dig för mycket. Jättekram till dig, duktiga och modiga Thea.
16 februari 2013 14:50

utter

Kram!
16 februari 2013 14:59

Tabirimiri

kramisar på dig vännen
16 februari 2013 15:03

Rogann

Kram
16 februari 2013 15:05

Gr8

åh gud va hemskt, att förlora så många nära och kära inom loppet av ett år!? stackars... att din mamma bröt ihop tyder på att läkningsprocessen är i gång för ett sår som inte andas, har ett plåster på, läker inte lika snabbt som ett sår som får syre.. så är det med sår på hjärtat oxå, ju mer man pratar och har nån som lyssnar läker man snabbare för inte för inte man säger att tiden läker alla sår... vänliga ord och närvaro gör att den läker ännu snabbare. men din mamma borde få professionell hjälp för du ska inte behöva axla allt detta själv... kramar
16 februari 2013 15:16

thea77

Det har varit en oerhörd tung höst, vi kämpar alla med att finna oss tillrätta i ett liv vi inte var beredda på att få, tyngst har det självklart varit för mamma, inom 2 månader förlorade hon man och yngsta son som också var enda barnet som bodde hemma, från att ha varit tre personer i huset, stod hon plötsligt ensam. Mamma har proffshjälp, så jag axlar inte det hela ensam, däremot har jag egen erfarenhet om det hon nu genomgår, jag har själv tänkt tankarna som nu far igenom hennes hjärna. Jag hoppas bara att med hjälp av mig och sjukvården slippa se henne gå så långt som jag gick. Den största skillnaden mellan oss är att hon har något jag inte hade, proffshjälp redan nu, och någon som förstår hennes tankar.
16 februari 2013 15:18

Gr8

vilken tur att hon har dig... kram
16 februari 2013 15:19

Astie

Vad skönt att läsa att du finns där för din mamma iallafall, det viktigaste av allt. Kram på er <3
16 februari 2013 15:41

thea77

Gr8; inte ofta jag känner att det är tur jag har erfarenheten av självmordstankar och självmordsförsök, men just nu känner jag så. kram Astie: Ja jag kommer finnas här för henne vare sig hon vill det eller ej kan man väl säga, kram
16 februari 2013 15:42

thea77

Tack för kramarna utter, tabirimiri och rogann
16 februari 2013 17:12

Flamenco

Jag blir rörd till tårar - vilken tuff situation ni har det; och vilken fin dotter du är. Att hålla om, vänta ut och få ner andningen - det är inte så litet det. Utan helt rätt! Bra att du känner lättnaden att inte var ensam, utan att ha proffshjälp också. Då kan du koncentrerar dig på det som inte proffsen klarar. Kram!
16 februari 2013 17:48

Vargtass

[KURSIV]Kram![/KURSIV]
16 februari 2013 19:01

gittan52

Nu verkar det kanske lite konstigt att jag skriver "vad bra"! Vad jag menar är att det är bra att din mammas reaktion kommer nu, för ju längre den dröjer desto värre kan det bli. I alla fall var det så för mig en gång i tiden. Men jag säger som Gr8, vilken tur att hon har dig och vilken tur att hon får proffshjälp! Du har ju själv gått igenom så mycket så du kan förstå din mamma och den som kan ge din mamma proffshjälp kan förhoppningsvis stötta henne i hennes vardag, ställa "svåra" frågor, lyssna och vinkla hennes tankar till någon konstruktivt på sikt. Din lilla bebis kommer att vara ljuspunkten som får alla att inse att det finns en framtid trots allt ni gått igenom. Bamse kram till dig och till din mamma!
16 februari 2013 22:46

thea77

Vargtass: tack för kramen. Gittan: Jag förstod du menade, Hon gjorde verkligen en total kraschlandning, och det är tungt att se min mamma i ögonen och se hur hennes hopp är borta, och jag känner så väl igen blicken, jag har sett den förut, i spegeln för några år sen, jag hoppas bara jag genom min egen erfarenhet av hur hon tänker ska kunna hjälpa henne ur det, innan det går så långt som med mig. Vi har redan nu en ljuspunkt genom Alva, min brorsdotter, problemet är bara att mammas mörker är så starkt att hon inte just för stunden ser ljuset, men jag tänker stanna vid hennes sida och hjälpa henne finna det, för jag vet ju personligen att det går. Lejonell: Ja vi hade aldrig klarat oss igenom allt som hänt utan proffshjälp är jag ganska säker på. Jag lovar att Gustav har koll på mig, och även Julia och Annabelle står tätt vid min sida igenom detta.
17 februari 2013 07:20

aregnisw

Kramar från mig med :)

Logga in för att skriva en kommentar.