icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Thea heter jag, eller ja är döpt till Therese men har inte blivit kallad för det de senaste 20 åren.
25 år gammal och bosatt i sundets pärla Helsingborg.
Har fått nog av övervikten och allt vad den för med sig.
Taktiken jag kör för att nå min målvikt är en annan nyans av samma.

Ps: Det är inte personen på bilden som skriver i bloggen :P

En liten hjälpreda till min blogg.
Vissa personer i mitt liv nämner jag vid namn i min blogg och för er som inte vet hur de är relaterade till mig kommer här en snabbgenomgång :P
Gustav: Min sambo
Linus: min 17 årige lillebror, som i september 2012 förlorade sin kamp mot leukemin
Julia: min bästa vän
Annabelle: nära vän till mig och Julias fru.
Elias: Linus bästa vän och nära vän till mig.
4 mars 2014 11:02
2

Många kramar

Efter mitt läkarbesök i fredags fick jag trevliga nyheter om att mitt bröstben nu är läkt och klarar av belastning igen. När man har en son på snart 8 månader så är det fantastiska nyheter, äntligen kan jag lyfta honom, gosa och trösta hur mycket jag vill. Det har helt klart varit psykiskt jobbigt att under 7 veckor inte få göra de sakerna. Bara att kunna lyfta honom i och ur matstolen var en fantastisk känsla som fick mig tårögd faktiskt. Och nyheten om läkningen innebär också att jag kan kramas hur mycket jag vill, ännu en sak som jag upplevt som jobbigt under dessa veckor. Det är liksom en sån självklarhet att kunna krama någon, så man tänker inte riktigt på hur jobbigt det är att inte kunna göra det. I lördags bjöd vi hit Elias, hans flickvän, Julia, Annabelle och Gustavs bästa vän och hennes man för att kolla mellon. Jag hade inte nämt något om att jag nu kan kramas bäst jag vill och tänkte överraska mina kära vänner när de kom med att ge dem en lång och hård kram. Först kom Annabelle och Julia och jag bokstavligt talat slängde mig om halsen på dem med full kraft och båda två började gråta hehe. Mitt i vår lilla gråtfest av lycka över att jag kunde kramas dök Elias med flickvän upp. Nu grät vi ju av totalt lycka, men ja gråt av glädje låter ju inte annorlunda än gråt av andra orsaker så ja tänk er Elias lilla chock när han dök upp och fann oss storgråtande i hallen. Det är sällan jag hört honom så orolig på rösten son när han undrade vad som hände. Jag rusade fram till honom och taklade honom med en kram vilket fick honom och hans flickvän att göra oss andra sällskap i gråtandet. Vi har gråtit ihop mycket den senaste tiden, och det var skönt för själen att få gråta av glädje istället för sorg och smärta. Och ja faktumet att jag kan kramas betyder även att jag kan tröstas som jag är van vid, vilket jag fick uppelva lite tidigare än jag kunde gissa, redan under mellon faktiskt. Gustav, hans bästa vän med man och Elias fickvän tyckte att spela brädspel var roligare än titta på andra chansen av mellon så det var vad de ängnade sig åt. Vi andra parkerade oss i soffan för lite musikfest och mumsande på tryfflar, japp Elias och Julia kommer aldrig låta mig glömma min köttbullstabbe :) Jag har alltid gillat melodifestivalen, musik är alltid trevligt anser jag. Upplägget om att tävla i musik kan man ju tycka vad man vill om, men lyssna musik är aldrig fel anser jag. Under alla år jag tittat har jag nog aldrig gråtit under någon låt, men ja det har jag ändrat på nu, jag grät hysteriskt till Linus Svennings låt. Första gången han sjöng den för kvällen var det ganska lugnt visst rann tårarna på mig, jag kan ju relatera till låten lite mer än jag önskar jag kunde, men jag hade ändå lite kontroll på tårarna. Andra gången han framförde den brast allt för mig och jag grät mer eller mindre hysteriskt, anledningen var att sångaren andra gången inte hade lika mycket murar uppe för att klara av att sjunga låten, det syntes så tydligt i hans ögon hur jobbigt det var, och smärtan pga saknaden i hans ögon lyste så klar trots att han även såg glad ut över att kommit vidare. Det är en blick jag är van att se, jag ser den hos mina syskon och jag ser den hos mig själv när jag tittar mig i spegeln. Jag var väldigt tacksam för att jag kunde kramas som vanligt får jag erkänna för jag ramlade i stort sett ihop i en hög i Elias famn. När jag hade lugnat mig lite tittade jag upp på -Elias för att jag skulle be om ursäkt för att jag gråtit ner hela hans tröja hehe och såg att han hade tårar i ögonen han med. Jag undrade om han också saknade Linus lite extra pga låten och tankarna den förde med sig, men han skakade på huvudet, log lite generat och sa att han var bara så glad över att han kunde hålla om mig som vanligt när han tröstade mig. Tänk så mycket människor faktiskt påverkas av kramar, och hur mycket man tar förgivet att det är en sak man kan göra, när man plötsligt inte kan det längre känner man sig lite vilsen faktiskt. Och jag har inte riktigt tänkt på att när inte jag kunde kramas så påverkas även mina nära och kära, jag har sällan känt mig så älskad som jag gjorde där i hallen där vi alla stod och grät över faktumet att jag kunde kramas igen. Thea

Gillar

Kommentarer

  • 4 mars 2014 16:24
    Flamenco
    Jag och min min nittonåriga dotter och hennes bästis är också väldigt berörda av just den låten. Det väcker nog också nåt allmänmänskligt om saknad och sorg. Och vi såg detsamma som du, att andra gången kunde han inte hålla garden uppe riktigt.
  • 4 mars 2014 16:40
    thea77
    Ja den är väldigt bra, och jag har svårt att tänka mig att någon lämnas oberörd av den, man känner, hör och ser hans smärta, främst i andra gången han sjöng den. Det kröp i kroppen på mig av känslan av att jag så gärna ville krama om honom.

Logga in för att skriva en kommentar.