22 maj 2012 12:16

Minus, kyckling och idioti

Jag sa förra veckan att jag skulle kämpa lite extra denna veckan, att motionera lite extra och räkna kalorierna extra noga, eftersom jag ville försöka hamna under 70 stecket denna veckan, jag tog i så jag såg stjärnor och planeter kan man ju säga, en viktnedgång på 1,9 kg. väger idag prick 69 kg. Har gått ner lite mer än 18 kilo sen nyår, känns häftigt och jag är stolt över mig själv, och jodå jag vet att det svåra inte är att gå ner, utan att sen hålla målvikten, men först innan man kan kämpa med det får man ju ta sig till målvikten hehe. Och jag har en bit kvar att vandra på den vägen, men känns kul att ha mindre att gå ner än jag redan har gått ner. Hade i veckan stor hjälp av min älskade lillebror såklart då det är han som slavat i mitt kök och fixat till middagar och pulat med allt vad kaloriräkning heter, jag har bara satt mig till bords och njutit av det han lagat i stort sett. Lyxig känsla att ha stöd från mina nära och kära och trots att de inte behöver så hjälper de mig, förmodligen mer än de själva förstår. Igår tänke jag fixa en lätt kycklingsallad, värmen som slagit till gör att suget efter varm mat är sådär stort så en kycklingsallad var vad mina smaklökar längtade efter. rotade runt i frysen, och till min stora förvåning hittade jag ingen kyckling, haha jag som sen början av året alltid haft kyckling i frysen, så kan det gå när man ha någon annan som lagar mat åt en i flera dagar och jag i stort sett inte öppnat varken kyl eller frys så jag hade lite sämre koll än jag trodde på vad jag hade hemma hehe, så min kycklingsallad förvandlades snabbt till kasslersallad, gott det med. Och eftersom det nu gått flera dagar utan minsta lilla olycka för mig så var det så klart dags igår, skar mig lite lätt i fingret, och det blödde såklart som om jag huggt av mig hela fingret, när blödningen väl stillat sig så var det ett pyttelitet sår på fingertoppen haha. Igår ringde en släkting till mig och berättade för mig att det snart bara var en månad kvar tills det är dags för min mans dödsdag, jag blev lite ställd av kommentaren och kände mig lite sådär lagom illa till mods, vad tusan får henne till att känna sig manad att ringa mig och påminna mig om en sån sak? Jo tack jag är väl medveten om att dagen närmar sig, jag skulle aldrig kunna glömma liksom. Hon bubblade på om väder och vind efter kommentaren och till slut sa hon till mig, vad sur du verkar idag då Thea. Hade det inte varit för att jag redan kände mig ställd så hade förmodligen den kommentaren gjort jobbet, jag gillar inte att vara otrevlig eller snäsig, men jag tror jag misslyckades på den fronten igår mot henne, svarade att vad förväntade hon sig av mig efter att precis förklarat för mig att den värsta dagen på året för mig närmar sig, ska jag skratta och vara glad efter kommentaren kanske? Till svar fick jag att jag skulle sluta vara så känslig, då gjorde jag en inte helt mogen sak, jag la på luren i örat på henne. Efteråt satt jag där med luren i handen och förstod inte alls vad hon ville med samtalet. 10 minuter senare så smsade min mamma och sa att min släkting ringt henne och beklagat sig att jag varit så otrevlig mot henne, och min mammas enda fråga var vad hon sagt som fått mig att reagera som jag gjorde, för det hade hon inte nämnt till mamma. Visste inte riktigt om jag skulle skratta eller gråta. Thea

Kommentarer

22 maj 2012 12:32

Chimalia

Men herregud vad vettlösa vissa människor kan vara! Nästan så man vill fråga om hennes nummer och ge henne en ordentlig utskällning.. Tycker du handlade väldigt moget i situationen ändå.
22 maj 2012 12:43

thea77

Ja man bör ju inte bli förvånad egentligen, men jag har aldrig upplevt henne som "konstig" och hennes kommentar i går var som en blixt från klar himmel, var inte alls beredd på en sån sak från henne. Det knasiga är att jag fortfarande inte alls förstår vad hon ville med kommentaren från första början. Tack, att lägga på luren i örat på henne tillhör kanske inte mina finaste stunder, men det var enda sättet jag just då kunde markera med att jag inte ville prata med henne mer utan att bli otrevlig på andra sätt än lägga på luren.
22 maj 2012 13:00

Chimalia

Alldeles säkert reagerade hon på något som hänt/händer i hennes egna liv men som nu "undermedvetet" gick ut över dig och hur du ska känna. Men ändå! Man måste lära sig att se när man börjar projicera sina egna obekvämlighetskänslor på andra.
22 maj 2012 13:01

thea77

Jag tror du har rätt Anne, Jag har råkat ut för många kommentarer genom åren som är mer eller mindre klumpiga, detta är dock första gången jag får en påminnelse om dödsdagen, utan någon direkt anledning, hon bara sa att det snart bara var en månad kvar till hans döds dag, jag svarade ja jag vet och sen började hon prata om det fina vädret. Jag har under de 4 år sen olyckan hände fått flera sårande och korkade kommentarer, speciellt sen jag träffade Gustav, många förstår inte riktigt att även om jag idag lever i hop med honom så finns ändå saknaden av J kvar, sorgen handlar ju inte enbart om att gå vidare i mitt liv utan honom, utan även att bearbeta vad som hände osv, och det tar tid att bearbeta. En av de vanligaste kommentarerna jag får är när jag berättat för någon att jag varit vid hans grav och de svarar med jaha du går fortfarande dit. Jag tror inte de är medvetna om hur mycket det svider att få höra en sån sak.
22 maj 2012 13:04

thea77

Chimalia: ligger säkerligen något i det, mamma fick inte alls fram vad det var som kunde ligga bakom hennes kommentar, hon tyckte inte det var något konstigt att säga till mig och förstod inte alls varför jag reagerade som jag gjorde. Hoppas på att hon med tiden kanske får klart för sig varför jag reagerade som jag gjorde, känner inte att jag vill ringa henne förklara mig.
22 maj 2012 16:24

thea77

Att mista ett barn är så fel, att behöva mista sitt barn så nära inpå en dag som bör ses med glädje måste vara jobbigt, och när man själv lever med sorgen hand i hand så är det en självklarhet för en att man respekterar att dagarna däromkring är tunga, och det är svårt att förstå att alla inte kan förstå hur jobbigt det är just de dagarna omkring dödsdagen. Jag har fortfarande dåliga dagar, dagar då saknaden gör fysiskt ont i mig,jobbigaste dagen hittills i år var Js 25 årsdag, det var tungt, tyngre än tidigare års födelsedagar, vet inte om det har att göra med att han skulle ha fyllt jämnt och det skulle uppmärksammats mer än tidigare års födelsedagar. Jag är mest sur på min släktings plumphet för hon vet hur jag mått, hur mycket det tog på mig att känna skulden till att han dog. Att han dog i en olycka är jobbigt, att han dog i en olycka på en resa jag tyckte att han skulle åka på trots att han helst ville stanna hemma hos mig är ännu tyngre.
22 maj 2012 19:13

thea77

Ja precis, det har varit tufft och är fortfarande tufft att hantera en sån sak, tur det finns bra psykologer kan jag ärligt säga, för jag hade förmodligen inte tagit mig igenom det som hände på egen hand, jag försökte och det gick ju dessvärre inte allt för bra. Det är just alla dessa "tänk om" som är tuffa, om jag inte övertalat honom att åka på resan med sina vänner. Jag har lärt mig att leva med att i all framtid tänka tanken "tänk om" och aldrig någonsinn kunna finna svar på det. Och beslutet att övertala honom att åka med sina vänner är en handling jag för alltid kommer få leva med och för alltid kommer ångra.
22 maj 2012 19:49

thea77

Ja verkligen, jag känner verkligen igen känslan, och den är så jobbig att leva med, den logiska sidan av mig är väl medveten om att jag omöjligt kunde veta att ett rattfyllo skulle ta J ifrån mig för all framtid, medan harry pottergenerationsdelen av mig önskar att jag kunde trolla och gå tillbaka i tiden och få det hela ogjort. Och som du säger hjärna och hjärta är väl inte direkt kända för att samarbeta. Det är dock skönt att prata med dig, att du förstår, att trots att våra sorger skiljer sig så kan man ändå förstå känslorna, något jag inte delar med många.
22 maj 2012 20:06

thea77

Jag förstår vad du menar, det är tufft det där att be om förlåtelse och aldrig kunna få bekräftelse så att säga. Jag pratar ofta med Johan, vet att folk anser det mer eller mindre tokigt, men för mig håller det minnet av honom vid liv, att han varit och på många sätt fortfarande är en del av mig, som jag aldrig vill ska försvinna.
22 maj 2012 20:35

kaffe247

Verkligen taskit gjort! Du kommer nog aldrig att behöva en påminnelse om just den saken. Thea och anne ni är mycket starka personer båda två :-) Skickar er en tanke från sjukhusbädden ;-)
22 maj 2012 21:36

thea77

Precis vad jag känner också, vissa dagar kan inget i världen får en att glömma även om jag skulle vilja. Och jag sänder dig en tanke till sjukhusbädden, hoppas du får lite sömn.

Logga in för att skriva en kommentar.