18 augusti 2013 18:15

Varning för starkt inlägg

Ibland lever jag inte direkt som jag lär. Jag lärde mig den hårda vägen då min man dog att stänga inne sorgen och känslorna för att på så vis slippa bearbeta något som var så otroligt tungt att ta mig igenom. Jag lärde mig av misstaget. Och när Linus dog tog jag till vara på det jag lärt mig. Jag kan inte komma ifrån att bearbeta sorgen, hur jäkla ont det än gör att inse att mitt liv gjort en förändring som jag inte vill ha och hur gärna jag mest av allt vill ignorera att jag lever i min värsta mardröm så går det inte. Det är om ett par veckor 1 år sen Linus dog. Jag saknar honom lika mycket idag som dagen det hände. Jag lever fortfarande nu snart ett år senare med känslan av förvåning att jag klarat av ännu en dag utan honom i mitt liv på annat vis än i mitt minne. Det gör fortfarande hjärtskärande ont att tänka att så här ska det för alltid vara, för att för alltid är en jävla lång tid med enbart mina minnen av honom. Jag är fortfarande arg på livet som tog honom ifrån mig, famlar mig fortfarande fram mot en väg att gå utan honom samtidigt som mitt väsen skriker så det blir öronbedövande att jag inte vill detta och jag önskar så att någon kunde ta mig ifrån den verklighet som jag har. Att dessutom när sorgen efter Linus var så ny, så tung och så jobbig så tvingas jag än en gång in i en sorg jag inte räknade med att ha redan i livet. Istället för att få tröst och stöd av min pappa tvingas jag helt oväntat enbart lite mer än en månad efter jag förlorat Linus bära sorgen och saknaden efter min pappa. En redan tung sorg byggs på av ännu en. Om jag ska vara helt ärlig nu när jag ser tillbaka förstår jag inte hur jag kunde fungera. Och det är inte enbart snart 1 år sen Linus dog, dagarna senare är det 6 månader sen jag hittade min mamma hängd. Och ja det är här jag kommer till att jag inte riktigt lever som jag lär. För trots att jag vet hur viktigt det är att inte stänga inne känslor utan bearbeta dem så är det just vad jag gjort när det gäller mammas död. Jag har till största delen bara bearbetat att hon är död och att hon själv valde att lämna livet. Alla nära och kära och folk i hennes närhet försöker förstå att hon valde den vägen hon valde. Vi kommer aldrig fullt ut kunna förstå henne och hur hon tänkte då hon inte lämnade något brev eller så, det enda hon lämnade var ett sms till mig där hon skrev förlåt. Det är med att försöka förstå och gå vidare med att hon tog sitt liv som mest bearbetats, och det har gjort att jag nästan totalt har stängt inne de känslor jag lever med pga att jag var den som hittade henne hängandes död. Det är jag som mest av alla lever med känslorna att tänk om...tänk om jag bott närmare....tänk om jag kört snabbare....tänk om hon valde ett annat sätt att göra det på, som hade kunnat ge mig chansen att faktiskt inte komma försent. Jag hade inte en chans att inte komma försent, att finna henne på något annat vis än död, och det gör väldigt väldigt ont, jag fick aldrig en chans att hinna dit i tid och det känns så otroligt orättvist. Jag vet ju som sagt att det inte är speciellt bra eller förmodligen ens hälsosamt att göra som jag gjort, att stänga in så pass stora och tunga känslor, men samtidigt har jag haft så otroligt mycket annat jag behövt och fortfarande behöver bearbeta, men jag inser också nu att det inte går att stänga in dem längre, jag mår inget bra, minnesbilderna av henne hängandes i repet lämnar mig inte, jag ser dem alltid, om jag sover eller är vaken spelar ingen roll, bilderna är med mig på näthinnan oavsett, och frågan är hur tar man sig vidare, hur kommer man på något vis bort från bilderna som hemsöker en, kan man ens göra det? Det har tagit mig nästan 6 månader att komma hit, men jag inser att jag inte kommer kunna bearbeta det utan hjälp, minnesbilderna kommer inte försvinna för att tiden går, jag önskar bara att jag insett det redan för 6 månader sen. För pga att jag gjort som jag gjort att stänga in de känslorna så känns det lite nu som om jag är tillbaka på ruta ett, som om jag i stället för vara 6 månader in i sorgarbetet är jag på dag ett. Thea

Kommentarer

19 augusti 2013 13:53

thea77

Tack för kramarna och alla peppningar, de värmer.
20 augusti 2013 11:35

Arrietty

Jamen... kanske har det också varit rätt att stänga in känslor ett tag, kanske vi undermedvetet vet vad vi klarar av och inte och behöver vänta ett tag innan vi kan ta tag i saker? Allt har sin tid, och du har kanske behövt den här tiden för att komma till den punkt där du vill bearbeta mera? Mod och styrka önskar jag dig!
21 augusti 2013 15:39

ovanlig

En i min närhet har nyligen varit med om liknande som hände för dig med din mamma. Ibland får jag känslan av att personen bara vill gå vidare med sitt liv och prata om annat när vi hörs. Men jag vet att det ni går igenom är något av det värsta som kan hända. Jag vill verkligen finnas för personen, men jag känner mig maktlös, för jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa. Har du något gott råd till någon som verkligen vill finnas för er när det är som jobbigast? Jag önskar dig all styrka och värme! Kramar/Mary
21 augusti 2013 18:57

thea77

Arrietty: har nog inte allt för mycket med att göra att jag inte hade klarat av det psykiskt egentligen, mest bara att det väl lite har varit lättare att lägga locket på när det gäller just den biten, det är så mycket annat runt omkring mammas bortgång som hos nära och kära behövts bearbetas, så då har det helt enkelt blivit som det blivit. Däremot finns det andra saker som vissa minnen som hjärnan släpper ut lite då och då, där är jag övertygad om att det är hjärnans sätt att inte släppa ut för mycket saker att hantera på samma gång.
21 augusti 2013 19:12

thea77

Ovanlig: Jag beklagar innerligt det som personen i din närhet går igenom, det är en tuff sak att hantera, det är så många olika delar att bearbeta när det gäller just ett självmord. Jag vet inte om jag har så mycket matnyttigt att komma med, alla sörjer olika, men jag utgår ifrån mig själv i mitt svar. Jag är en person som har lätt för att prata känslor och har ett behov av att göra det, men lite på mina villkor, jag tycker inte om att få känslan av att jag tvingas till att prata. Jag är dessutom en väldigt fysisk person, kramar får mig att må bättre, för mig är det en stor tröst att krypa upp i famnen på min sambo eller närmaste vänner och bara vara där, känna att de finns där för mig om jag behöver dem. Det är ju som sagt svårt att bemöta sorg med tanke på att det inte finns någon mall för hur man ska eller bör sörja, men mitt tips är att du visar att du finns där för personen, det är en oerhört jobbig tid för denne just nu, vet du inte hur du ska bemöta personen så säg det till denne, säg att du så gärna önskar vara där när det blir tungt, men att du inte vet hur. En annan sak som för min del är jobbigt så här mitt i sorgarbetet med just mamma är att folk har självklart mycket åsikter om just självmord, vilket jag kan förstå såklart, men jag behöver inte höra saker om att självmord är en feg utväg osv, jag lider redan av att hon valde bort livet så att säga, det tröstar mig inte det minsta med sådana uttalande, tycker dem gärna, men håll dem för dig själv. Även om mamma valde bort livet själv så är det fortfarande en stor sorg och tragedi för mig.
21 augusti 2013 19:29

thea77

Kom på en sak till, lova inte mer än du känner att du kan hålla så att säga. För jag har mer än en gång råkat ut för att vänner till mig sagt till mig att bara ring när du vill oavsett tid på dygnet om du känner att du vill prata. I alla fall jag har en hjärna som går igång för full kraft på nätterna och att först få erbjudande att man kan ringa när som helst, dag som natt och man tar personen på ordet och ringer sent en kväll och personen blir irriterad för att man ringer sent så var ärlig och säg att ring om du vill prata men efter kl si och så mycket kan jag tyvärr inte vara tillgänglig. Och eftersom en stor rädsla är att vänner ska sluta höra av sig för att de helt enkelt inte vet hur de ska bemöta en, så visa att du finns där helt enkelt, behöver inte vara telefonsamtal utan sms eller mail funkar bra bara så att den sörjande personen känner att du finns verkligen där om denne behöver, och du tänker inte försvinna.
22 augusti 2013 01:14

ovanlig

Tack snälla thea77 för att du ville svara på min fråga. Jag känner extra tacksamhet för ditt svar, då man kanske inte alltid har lust för att svara på folks frågor på nätet när man själv är i en sorgeprocess. Du har helt rätt i att jag kan visa mer att jag finns för personen. Att säga det mer och visa det genom att ge sitt stöd när personen själv vill det. Jag ska verkligen ta till mig det ang. att inte lova mer än vad man egentligen kan hålla. Jag känner mig lite skyldig, för ibland har jag nog i ren välvilja sagt att jag finns tillgänglig dygnet runt när saker händer för mina närstående, men det har egentligen inte varit möjligt att finnas tillgänglig hela tiden.... och inte under en lång period. Jag håller med om till hundra procent att det sista folk bör göra är att säga sina åsikter om självmord. Det är så onödigt och det hjälper inte det minsta. Jag har själv tyckt och tänkt mycket om det innan. Men något som jag har lärt mig efter allt som har hänt, är att det är inte så enkelt som folk får det att låta. Jag vill bara säga att jag tycker du är en oerhört stark och klok person. Vill ge all värme och stöd och bara skicka över den till dig! Tack ännu en gång för ditt svar.
22 augusti 2013 11:58

thea77

Ovanlig: Jag hjälper gärna till i den mån jag kan. Hojta till om du har fler undringar.

Logga in för att skriva en kommentar.