Vem ska trösta knyttet?

Jag är helt slutkörd, både psykiskt och fysiskt, jag har inte sovit en blund sen i fredags, och jag har under hela helgen varit hemma hos mamma. Trots att jag var beredd på hur jobbigt det här skulle bli så är känlsan över att inte ha kontroll väldigt jobbig, att ha känslan att prata för döva öron och få oseende ögon att se ljuset i mörkret tar på en. Till att börja med tyckte jag mig ha ganska mycket kontroll på situationen, nu i efterhand inser jag att det hela mest var rökridåer. Jag agerade axel att gråta ut hos, öron som lyssnade och allmänt stöd, men timmarna gick och samtalen blev mer och mer tunga för mig att hantera och jag kände att kontrollen över situationen gled ur händerna på mig ju längre tiden gick. När hennes frågor seglade in på frågor om hur jag valde hur jag skulle avsluta mitt liv, vad jag övervägde att göra det på för sätt och varför valet tillslut hamnde på att just skära mina handleder så insåg jag att situatuonen var för tung för mig att hantera. Jag har många gånger fått svara på frågor om självmordsförsöket, det är aldrig direkt kul och alltid mer eller mindre jobbigt och obekvämt, men hennes frågor fick det att rysa i kroppen på mig, då jag insåg vad frågorna handlade om, och det var definitivt inte på detta viset jag ville att min erfarenhet ska användas. Och min oro för henne var så stor att jag började inse att det enda jag kunde göra var att ta henne till psyk, situationen var för modligen för längesen långt över vad jag borde eller kunde hantera. Men likväl kände jag att jag måste på något vis få henne att öppna sina ögon att se att framtiden finns där, även om hon just nu inte kan se den, jag har ju själv känt precis vad hon nu känner, jag fick till slut en omskakning, då hade jag förvisso redan försökt ta mitt liv, men jag fick den och jag tror inte jag suttit här idag om jag inte fått den. Jag lät min hjärna gå på fullvarv och försökte desperat finna ett sätt att öppna hennes ögon. Och sättet jag valde kan säkert diskuteras, det var helt klart en handling i ren desperation agerat av full rädsla för att behöva begrava även min mamma. Så jag ber er även om ni inte gillar det jag nu ska berätta så döm mig inte för hårt. Jag ringde Emil och bad honom komma hem till mamma med Alva, och det var just vad han gjorde. jag satte Alva hos mamma, sa till henne att där har hon sitt ljus i mörkret hon känner och sen lämnade jag henne ensam i rummet med Alva i knät. Samtidigt som jag bad till högre makter att detta skulle falla sig som jag hoppades, att mamma skulle inse att hon trots allt ha saker att leva för, att hon fortfarande ha folk i sitt liv som behöver henne och som vill ha hennes hos sig när de växer upp. Och jag hade så pass mycket flyt, eller så kanske det är så att jag känner min mamma så pass bra att jag hittade ett sätt som jag visste någonstans skulle kunna få hennes ögon att bli seende igen. Ca 20 minuter efter jag lämnat henne med Alva kom hon bärande på henne till mig och Emil som satt i köket, och lämnade över Alva till Emil och vände sig sen mot mig och bad mig ta henne till sjukhuset. Nu sitter jag här, med ett lättat hjärta, men som min titel lyder, vem ska trösta knyttet, dvs mig, för just nu känns det som om alla sår är upprivna, de dörrar jag stängt i mitt minne är på full gavel och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Men likväl är jag tacksam, jag fick mamma att själv vilja ta kontakt med vården, att vilja bli bättre, och slippa ha bördan av att tvingat henne till det och leva vidare med rädslan att hon gör det jag gjorde, jag hoppas detta betyder att hon sakta med säkert inser att trots att hon förlorat så mycket, finns det mycket kvar att leva för. Thea

Kommentarer

18 februari 2013 21:13

thea77

Tusen tack för alla kramar, peppningar och vänliga ord. Chicha: Jo han hade självklart varit en famn för mig att krypa upp i, problemet var bara att han var på jobb i morse när jag kom hem. Hade dock lite tur i att skolorna har lov denna veckan så jag ringde en vän som kom hit och gjorde mig sällskap.
18 februari 2013 13:58

JWE75

Skickar massa virtuella styrkekramar! Vilken stark och fin människa du är! Glöm bara inte att bry dig om dig själv och vara snäll mot dig själv i allt detta.
18 februari 2013 14:16

chicha

Gustav kanske ska trösta Knyttet?! Du är en otroligt fin människa. Ta hand om dig! Massvis med styrkekramar !
18 februari 2013 14:17

sundasara

skönt att hon fått hjälp! styrkekram!
18 februari 2013 14:23

Ianne

Lilla lilla thea. Åh vad livet har varit hårt mot dig. Massor med styrka till dig.
18 februari 2013 14:42

Mimmi50

så klokt handlat hämta kraft hos din fina kille och andra närstående dom är beredda att ge dig styrka jag skickar lite av min också
18 februari 2013 14:53

utter

Kan inte annat än att skicka en styrkekram!
18 februari 2013 16:27

Gr8

massa kramar <3
18 februari 2013 16:48

Vargtass

Kramar
19 februari 2013 07:27

lejonell

Gumman <3 <3 Skickar dig den största kram jag kan uppbringa och hoppas att mamma nu får bra vård några dagar. Att du får återhämta dig och hämta lite ny kraft. Du har ju också dig själv att ta hand om, mitt i allting.
19 februari 2013 12:37

thea77

Lejonell: Tack för den stora kramen, Känns som en enorm lättnad att mamma insåg att hon verkligen måste ha hjälp. Ja nu tar jag det mest lugnt och försöker som du skrev att återhämta mig och samla kraft, och åter igen stänga de dörrar som öppnades.

Logga in för att skriva en kommentar.