icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Är en föredetta tjockis som vägrar bli fet igen!

Nyårsafton 2007/2008 vägde jag 200 kg (se bilden från april 2008). Fysiskt och psykiskt var jag ett vrak, så det var redan bestämt att jag skulle genomgå en Duodenal Switch i 2 steg.

Första steget genomfördes i juni 2008, då jag genomgick en sleeve-operation. På operationsdagen vägde jag 188 kg, tack vare flytet innan op. Man flyter för att få mindre lever först och främst.

Operationen innebar att man opererade bort ca 2/3 av min magsäck, så numera ser min magsäck ut som en förlängning av tarmen. Den är som ett rör. Men till skillnad från de som genomgår Gastric Bypass så har jag både en övre och en nedre magmun. Vilket innebär att min magsäck fungerar som vanligt, den är bara mycket mindre.

Det första året så gick jag ner 44 kg. Sen var det dags för steg 2, själva switchen. Den innebär att man kopplar förbi hela tolvfingertarmen. Den mat jag äter passerar bara genom 2 meter av min tunntarm, och näring tas bara upp i den sista metern. Vilket innebär att min kropp har otroligt svårt för att ta upp fett, äter jag för fett så blir det Xenical-effekt.

I juni 2009 vägde jag ca 75 kg och hade då gått ner 125 kilo sen jag vägde som mest. Jag har som lägst varit nere på 73,6 kg, men mitt mål att väga 72 kg till min 172 cm har jag inte ännu uppnått. Å andra sidan hade jag när jag kom ner till 75 kg inte vägt så "lite" sen jag var 12 år gammal.

Det har varit en resa, och mer om den kommer säkert i perioder dyka upp i min blogg. För mig är det numera en del av livet att jag är switchad, tänker inte speciellt mycket på det i vardagen. Det är här och nu som gäller. Jag har i alla fall aldrig tidigare mått så bra vare sig psykiskt eller fysiskt som jag gör nu. Och jag tänker kämpa med näbbar och klor för att det ska fortsätta så. Jag vill aldrig någonsin bli fet igen! Så nu när jag la på mig 5 kg under semestern för att gamla vanor började smyga sig på så började varningsklockorna ringa i mitt huvud och nu är jag här för att göra något åt saken.
14 augusti 2011 20:34
2

Avslutade veckan med ett besök på Liseberg

Passade på att åka till Liseberg när min man skulle gå på fotboll. Ingen idé att ta med honom på nöjespark, då han inte vill åka nåt ändå. Gick förbi 10 spårvagnshållplatser innan jag tog vagnen, vilket gav en promenad på ca 5,5 km. Kändes skönt. Tyvärr var väl vädret inte det bästa, med småskurar ideligen. Hann dock åka Atmosfear och Uppskjutet medan det fortfarande var uppehåll. Glad att säga att jag höll mig till det jag planerat, tog med mig mitt mellanmål och undvek en massa frestelser. Blir mycket billigare så, dessutom sparade jag en massa pengar på att inte spela på hjulen. Vill ju inte vinna en massa godis när man precis börjat satsa på att gå ner i vikt. Sen är det ju trevligt att veta att man antagligen gjorde åt en och annan kalori på att traska omkring där inne och stå i en massa köer. Men det är inget jag räknar med i MD. Blev en lyckad dag trots allt och glädjande nog kom inte ösregnet förrän jag skulle gå hem från spårvagnen. Men då var det å andra sidan så kraftigt att jag hann att bli blöt ända in på underkläderna på den korta sträckan hem. Nu har jag ätit min middag, pasta med köttfärssås, och kvar att äta ikväll är bara en mugg osötad fullkornsvälling och ett päron. Imorgon börjar vardagen, eller egentligen redan inatt. För maken ska precis ta vagnen till nattskiftet. Så då blir det att hålla sig tyst och äta frukosten ensam...

Kommentarer

  • 14 augusti 2011 21:02
    Modestys
    Det svåraste är inte att komma igång, det svåraste är att fortsätta fastän man ibland är "ensam" om sin resa. Jag har varit på en djurpark i helgen och min familj har kunnat äta och dricka det dom vill men jag har stått på mig. Å vet du va, sjukt skönt det känns då, det får en känna sig stark! Så om det känns motigt, tänk på känslan du har efter din träning eller att du äter det som är bra för dig och din kropp. Bra jobbat!
  • 14 augusti 2011 21:05
    todiiloo
    Tack Modestys för den peppande kommentaren. Är glad att jag har min man med på "resan" och att vi kämpar ihop. Sen har han alltid varit ett stöd, när jag skulle flyta inför min operation så valde han att äta sånt som jag tycker är jätteäckligt som bruna bönor, isterband och blodpudding för att jag inte skulle känna mig frestad. Starkt jobbat av dig att stå emot när de runt omkring dig är fria att äta vad de vill!

Logga in för att skriva en kommentar.