icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Ett citat som har tagit en ny mening för mig på sistone:
“Obstacles are there to signify how bad you want something. Failure is a passageway to success. It’s how you respond to failures or obstacles or those stumbles or brick walls that will ultimately determine your results. You can let those failures hit you square in the face and knock you out for good, or you can get up and fight back. You will always pass failure on the way to success.”

36 år, pappa till två härliga barn. Dags att skärpa sig och hitta konditionen, jag vet att den gömmer sig någonstans längs med springrundorna!

Fokus denna gång är just bättre kondition, mer styrka, mer välmående. Om jag äter bättre, tränar bättre och mår bättre så kommer vikten att följa efter i sin egen takt.

Har försökt gå ner i vikt flera gånger tidigare med varierande resultat. De senaste gångerna för att jag har tränat för hårt i min ovana och allt för stora kropp men framförallt motivation som tryter i frånvaron på framsteg.
28 september 2013 16:44
1

Week 8, kallt, outforskad mark och hyfs i löparspåret

Då sitter man här, softar vid TVn efter avslutat springpass idag. 7,2 km distans stod på schemat i 6:46 tempo och jag hade ett jävla bestyr att springa i rätt tempo. Kroppen vill dra iväg för snabbt och det är jag långt ifrån redo till. Dags att plocka fram disciplinen och träna kontrollerat och orka hela vägen till mål. Det är 4 veckor kvar på programmet.. Eller troligen 5 eftersom jag får göra uppehåll en vecka för KFÖ i Hemvärnet. Tyvärr har det blivit allt mer uppenbart att sommaren har övergett oss för denna gången. Långa tights, tröja och väst och ibland så hjälper inte ens det när det drar sig mot kvällen och solen försvinner. Det kyler på snabbt och skoningslöst. Känner mig nöjd med övningsåret i allmänhet. Starkare och snabbare. Tränar fortfarande vilket är något nytt eftersom något brukar alltid paja efter några månader och jag är snart på väg in i månad nummer 7 utan större skador eller bekymmer. Mycket är nog tack vare skydden från firman jag jobbar för som hjälper till med återhämtningen men framförallt är det nog för att jag låter saker växa fram naturligt istället för att hela tiden höja tempo och belastning som jag gjort tidigare. Faktum är att jag numer är på okänd mark. Helt ny mark. Eller... mark jag inte stått på sen 90-talet i alla fall. Vågen har nu gått ner under 84 kg och således rekordlåg vikt och ett viktigt steg mot målet! Slutligen hyfs i löparspåret. Kanske inte något man upplevt för ofta men som man ändå kanske borde visa själv mer ofta också. Idag när jag sprang hann jag ifatt två kvinnor som var ute och gick. De tog i princip hela cykelbanan där de gick. Den ena kvinnan vinglade med en rullator så det kändes inte riktigt rimligt att springa förbi på den sidan. Så jag tog sikte på vänstra sidan och hojtade några meter innan "Passerar på vänster sida!".... ...och skrämde henne totalt. Hon hoppade högt, tog ett steg till vänster och kollade vad som hände bakom. *suck*. Tog ett steg ner i vägkanten så var jag förbi med ett kort tack och lämnade dem bakom mig. Dock bar det sig inte bättre att jag mötte samma kvinnor när jag var på väg hem igen. Denna gången såg de mig så det var inga problem att passera men lite vänlighet skadar ju aldrig så när jag var i jämnhöjd med dem så bad jag om ursäkt för att jag skrämt henne tidigare. Kanske inte någon världsavgörande sak i någon bok men det kändes ändå bättre att kunna göra rätt för sig!

Kommentarer

  • 28 september 2013 23:50
    lejonell
    Bra gjort. Tanter med rullator hör ibland lite dåligt, så hon kanske inte hörde dig innan du ropade.

Logga in för att skriva en kommentar.