Kvällstankar
Jag har klickat mig runt på många andra bloggar, och många pratar om sitt sockersug och hur dem kämpar emot det. Jag är glad att jag inte har något sådant, jag vet inte om mina första dagar var lite avgiftning, men det är inte sockersuget som är mitt problem.
Mitt problem är att dagarna känns så otrooligt långa och tråkiga, och när tristessen kryper fram, vet ni vad jag gör då?
Jo, jag öppnar kylskåpet, jag kollar skafferiet, jag snor godis där jag vet att mammas sambo har en gömma.
Det är så otroligt svårt att komma förbi det där att titta i kylen efter något ätbart. Nuförtiden går jag fortfarande till kylen och kollar efter mat, men jag hämtar inget. Jag är för rädd att gå upp igen, för rädd att svika mitt projektarbete, min pojkvän och framförallt, er.
Att bli medlem på den här sidan har hjälpt otroligt mycket. Jag ser andra i samma situation, jag ser andra som vägt över 100 kilo och börjar närma sig sitt mål. Jag får peppningar nästan varje dag, och kommentarer om att jag ska hålla ut. Det har betytt mer än något annat, och ger mig en stor spark i baken. Jag vill inte svika er, jag vill inte behöva radera mitt medlemskap för att jag skäms över att jag inte klarade det.
Jag vill gå ner, Jag vill bli normalviktig igen, att bli smal skulle vara underbart, men jag har aldrig riktigt varit det och det är inte det viktiga. Jag vill bara kunna ha mina gamla kläder, jag har en hel sopsäck full, med gamla urvuxna kläder som jag spart, för "tänk om".
Nu kämpar jag för att jag ska kunna ha de där kläderna, bara jag kommer förbi 70-strecket så bör några av kläderna passa igen.
Hursomhelst.
Tack, tack alla som peppar, som kommenterar, som ger mig styrka och som ger mig inspiration.
Utan er så hade jag frossat i godis och förstört alltihop.
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.