Ärlig och sann mot mig själv…
... är något jag har väldigt svårt att vara efter min stroke. Jag VET ju hur jag var innan och vad jag kunde- och klarade då. I min hjärna är det ju självklart att jag kan samma saker nu också och att jag BÖR klara av det jag klarade då. MEN!!; det är så långt ifrån sanningen det går att komma och det får konsekvenser för mig. Bland annat vad det gäller träning och motion.
Jag har försökt att tvinga mig till att vara fysiskt aktiv. jag har tagit promenade på över 4 kilometer, cyklat på motioncykel, tränat i grupp med seniorerna, cyklat på riktig cykel, simmat i simhallen, tränar i varmbassäng, varit på gymmet, yogat etc.
Vissa aktiviteter har jag försökt om- och om igen och andra har jag insett redan efter en gång att det inte funkar.
Stroken tog min balans och koordination och för att "bara" ta mig fram utan hjälpmedel mycket av den energimängd jag har för ett dygn åt. Jag jobbar (helt hemifrån och med anpassade arbetsuppgifter) 50% också.
Jag KLARAR inte den fysiska aktivitet jag försöker mig på. Jag misslyckas gång på gång, blir besviken och gör INGENTING istället.
Nu har jag varit långledig och min energibalans börjar bli bra. Då vaknar lusten. Lusten till bra kosthållning och till fysisk aktivitet och det är NU!!! Jag måste agera rätt. Gör jag för mycket blir det ett nytt misslyckande och jag blir besviken och det slutar med ingenting.
Så, var befinner jag mig? Jag har jobbat ett år nu. Först 25- och sedan 50%. Det tar mycket av min energi. Troligen lite för mycket egentligen men jag gillar verkligen att jobba och att klar 50% känns BRA. Utöver det är det viktigt att sköta om mig själv med bra hygien och att äta så bra som möjligt. Vidare att hålla ordning hemma, att träffa barn- och barnbarn ibland, att handarbeta OCH någon form av fysiska aktivitet. Jag har inte fått det att funka under året jag jobbat men nu måste jag börja hämta tillbaka en del.
Jag nosar nyfiket just nu på gymmens- och simhallarnas hemsidor och fantiserar om att ta mig dit men jag VET att det inte funkar. Just nu är det BASIC som gäller. Jag rör mig alltså INGENTING idag. Stegräknaren har under höst- och vintermånaderna -21 stannat på snitt 1500 steg. SÅ... det är alltså där jag börjar.
Första målet är 2500 steg/dag under januari. För att nå dit får jag röra mig hemma om jag inte klarar att gå ut på min "runda". Den är lagom för mig. En kilometer lång och ca 1600-1700 steg. Hemma får jag sätta på musik en stund och röra på fötterna i takt. Dansa för mig själv. Ljud är också energikrävande så det gäller att välja musik jag blir glad av. Idag blev det Arvingarna jag fick ihop mina steg tillsammans med,
Det är alltså på den här nivån jag befinner mig och det är min sanning, en sanning jag skäms för att erkänna. Till och med inför mig själv. Nu är det hur som helst gjort och det känns bra.
Gillar
Kommentarer
-
Det finns ingen som helst anledning att skämmas för att orken inte räcker till. Trevligt att du dansar lite själv till Arvingarna som har många fina och medryckande låtar. Du får anpassa dig till din energinivå och du har i alla fall börja göra något. Det finns ett ordspråk på latin: Festina lente. Det betyder skynda långsamt
Min ene son blev stamcellstransplanterad i november 2019 och fick ett bakslag januari 2020, men nu kan han jobba 25% och är glad att orka det. Han hoppas och önskar kunna gå upp till 50% under våren. Håller tummarna för det.
Pepp och lycka till framöver
-
Det är ju superbra att du rör dig så mycket som du själv orkar! Skäms inte för dig själv, vi har alla en anledning till att vi är där vi är och mår som vi mår.
Sedan är det ca 80% kost och ca 20% rörelse som gör att vi går ner i vikt….rörelse och träning är bra för ens styrka och välmående. -
Kan bara instämma med övriga ✌️
Klappa dig själv på axeln...och små steg är också steg.
-
Det jag kan läsa i din text är ett sunt förhållande till situationen men också en dröm om något bättre. Tänker att det är så för oss alla på något sätt - vi drömmer om det som skulle kunna vara, ofta utifrån något som kanske varit och som vi trots allt trånar efter. Den största utmaningen, då livet ger oss stora förändringar, är att kunna re-designa våra liv så att de igen känns innehållsrika, meningsfulla och tillfredsställande. Ingen lätt sak då knoppen vill men kroppen inte klarar av. Du är redan långt på väg då det gäller denna re-design och varje dag ger dig igen en liten förskjutning mot det som blir optimalt, då ex. kroppens förutsättningar ändrar.
Men, drömmarna om att det som varit igen kunde bli verklighet, finns ju alltid där och ibland behöver man stöd för att klara av att leva med dem i vardagen - been there done that! Hoppas du har ett stödjande nätverk som kan plocka upp dig då det känns som mest motigt
Du är verkligen på G med att få vardagen och motionen att fungera - forstätt så!
Tänker precis som de andra här: En litet rörelse är mer än ingen alls.
-
Jag blir så varm i hjärtat av vad ni alla skriver ❤️
Att själv skriva hjälper mig att se hur det är och att få pepp av er förstärker känslan av välbefinnande och välbefinnande är en bra grund till att få saker och ting att fungera.Tusen tack
Senast uppdaterad 8 januari 2022 11:15
Logga in för att skriva en kommentar.