Erkännandet. Sanningen. Läs, hjälp mig!

Det är en vecka kvar tills jag ska på mitt andra möte med kuratorn. Jag har fått i uppgift att skriva om sådant som är bra i mitt liv. Det borde inte vara svårt, jag har ju trots allt ett himla bra liv. Min familj är fantastisk, mina syskon underbara och jag är sambo. Så som jag tjatade. Jag studerar, den första i min familj som studerar på högskola. Jag trivs och det går bra för mig. Jag tar för mig. Jag har spenderat pengar på resor, tagit igen för tappad tid. Inte ångrat en krona. Har bra koll på min ekonomi och alltid massa pengar över i slutet på månaden när mina studentkompisar bara har några ynka kronor i jackfickan. Jag styr upp, är kreativ och tycker om att ta hand om andra. Detta är sanningen om mitt fasadliv. Om denna tjej fyller i en depressionsskala, bockar för rutor om hur hon ser på livet, så verkar hon väldigt nöjd med sin tillvaro. Glad över vardagen. Över livet. Denna tjej har kontroll på allt. Sen har jag mitt andra liv. Det parallella. Där jag tappat kontrollen totalt, det fanns kanske ingen kontroll över huvud taget. Där är jag kroppsfixerad. Mentalt kroppsfixerad. Där lever allt det som alltid förföljt mig kvar. Där varenda kommentar känns som spjut i mitt hjärta. Där jag hatar mig själv. Avskyr vad jag ser i spegeln. Total förakt. Där jag gråter för mig själv. Där depressionsskalor är överflödiga. Det livet som jag aldrig någonsin pratar öppet om och som inte ens min sambo vet av, han som vet allting om mig. Jag sitter i träningsbyxor, skulle iväg på gymmet idag. Orkade inte. Halade på tiden. Velar. Gråter. Gnäller. Lipsill. Det enda jag vill är att gå ner i vikt. Bli normal. Frisk. Ett normalt tänkande. Och att bli av med alla kilon. Men istället gör jag allt som gör det omöjligt. Jag säger att jag äter rätt, att jag vet ju hur man gör. Och allt det är sant. Jag äter rätt, så himla jävla nyttigt. Alla berömmer mig när de ser min lunchlåda. Vad duktig du är, säger dom, när jag tackar nej till fikat. När jag skäms för att äta av det. När jag skäms men skriker inombords av begär. Begärligt. Har en förbannat komplicerad relation till socker. Till slisk. En tröst? Vet inte. En vana? Ett jävla begär. Jag smygäter så fort jag får chansen, bara för att jag kan. Jag måste. Hetsar. Kan inte lämna något, gluper i mig allt. Och det går fort. Kan inte spara. Bakom ryggen på alla. Lägger om mina planer, för att kunna äta. Ser till att ge mig chanser att vara ensam, för att kunna äta. Ljuger. Ljuger om att jag måste gå tidigare, för att hinna förbi ica. Men inte den vanliga, nej där kan någon känna igen mig. Jag tar den andra. Den dyrare, men anonymare. Jag äter när jag är så mätt att jag mår illa. Jag fortsätter ändå. När jag blir yr och vimmelkantig och har hjärtklappning. Fortsätter, så länge ingen ser mig. Så länge jag kan göra det utan att det upptäcks. Kan inte säga nej trots att jag är på vippen att kräkas. Vilja. Det handlar om vilja, det handlar om att bestämma sig, det handlar om att hitta motivationen. Om inte du vill så går det inte. Om du bara vill, då kommer du att klara det. Det handlar bara om viljan. Det är allt man får höra. Varje gång. Om de bara visste hur mycket jag vill, hur dåligt jag mår. Hur mycket jag gråter, hur mycket jag hatar mig själv för vad jag gör. Jag vet inte vad jag ska göra. Hur jag ska ta mig härifrån. Så fort jag erbjuds hjälp slänger jag bort den, viftar bort problem och säger att jag inga har. Pratar om min bättre sida, nosar endast på den andra. Vill inte erkänna för någon annan för då måste jag erkänna för mig själv. Behöver hjälp, men vet inte hur. Är livrädd. Livrädd för att få sjukdomar. Diabetes. Hjärtinfarkt. Dåliga leder. Livrädd att kroppen en dag ska ge vika, att livet ska ta slut. Dödsångest. Ändå, kan jag inte låta bli. Ändå kan jag inte göra något åt det faktum, att jag måste börja agera. Träna. Äta rätt. Sund inställning. Hälsosamt liv. Så jävla fina vackra ord. Men jag lyssnar inte. Skärp dig, är det så farligt. Du bara ser dig själv som offer, tycker synd om dig själv. De har så fel. Om de bara visste hur gärna jag vill. Hur dåligt jag mår av att inte hitta motivationen, min egen känsla av livslust. Tappar allt, grämer mig. Vill inte leva så här. Hatar mig själv.