Att man ska äta frukost ansvänds som argument i en massa skiftande hälsoråd. T ex hålla vikten, gå ner i vikt, prestera bättre etc. Jag skulle tro att det är ett råd man ger till folk som behöver gå upp i vikt också...
Och i samaband med alla dessa råd så finns framgångsjämförelser mellan frukostätarna och de som inte äter frukost. Och frukostätarna vinner alltid.
Nu har jag börjar fundera på om det finns nån studie (jag kunde inte hitta när jag googlade) på hur stor andel av befolkningen i stort som äter frukost och inte. Det verkar ju som om en ganska massiv majoritet gör det.
Om procentsatsen skulle vara ungefär densamma som i studien i MDs artikel Så här behåller du din nya vikt så faller ju hela frukostargumentet. Eller?
Jag är inte på nåt sätt ute efter att ta ifrån frukostälskarna deras "viktigaste mål på dagen". Men är verkligen nyfiken på hur stor andel av befolkningen som tillhör gruppen "mat före kl 12 får mig att må illa". :-)
Undrar nyfiken
Bummlan
som gjort sporadiska frukostförsök i 47 år men aldrig lyckats få till det :-)
Kom på ytterligare en confounder (förvirrande faktor), som ofta glöms bort i kostdebatterna. Kön.
Ta t ex de studier som visar att smör sänker kolesterolet. Det gör det. På män. På kvinnor är effekterna inte lika studerade eller entydligt positiva. Postmenupaus är ämnet knappt studerat alls. Jag hittade 1 (EN) studie på nitton pre-menopausala kvinnor. Resterande studier är på män.
Väl värt att komma ihåg, eftersom ämnesomsättningen reagerar olika hos män och kvinnor på grund av våra olika hormoner.
Det är faktiskt irriterande, eftersom det är återkommande så att studierna utförs på män eftersom de oftast inte har en mensturationscykel som ställer till det med resultaten. Väldigt mycket av hjärtforskningen gjordes tills alldeles nyligen enbart på män, vilket också medför att den kvinnliga tysta hjärtinfarkten fortfarande är relativt lätt att missa även på akuten. Läkare känner helt enkelt inte till att kvinnor kan ha helt andra symptom än män.
Sånt gör mig irriterad.
Gillar mycket!
Jag kan inte låta bli (även om jag försöker hålla det ifrån mig och gilla läget) att fundera över hur mycket min hysterektomi, med påföljande underproduktion (som tidiagare sannolikt varit ganska hör) av testosteron har påverkat mig på ett antal områden.
Och när jag försöker diskutera det med läkarevetenskapen så börjar den flacka med blicken och ser osäker ut.
Så många faktorer - och bara frukosten som svar :-/