Hej! Är en tjej på 52 år som är cirka 30 kilo övervikt, började med LCHF för 6 veckor sedan. Gick ner 1.5 kilo under första månaden, Sedan hade utmaning i form av tjänsterese utomlands. Trots att jag tänkte efter före, hade nötter med mig på hotellrummet som mellanmål, och åt mest grillat kött eller fisk på representationsdagarna, föll jag på sockerfrestelsen och åt Key Lime Pie en dag, och goodies nästa dag. Blääääää. Har återgått till LCHF efter snedsteget. Men vid hemkomst till Sverige, efter 5 dagar åter på LCHF har jag äntligen vågat väga mig idag , då vågar jag stå på vågen och ser till min fasa at jag har inte bara fått tillbaka mina 1.5 kilo förlust, utan ytterligare 1.0 kilo till - upp 2.5 KILO PÅ 2 VECKOR. Jag skall lägga till saken av dessa total 7 veckor, har jag bokört i matdagboken allt utom 1.5 vecka utomlands, jag håller mig till 1500 kalorier under min bokföring, motionerar 3 dagar i veckan, och har inte (förutom de 2 dagars snedsteg) ätit bröd, potatis, ris, pasta eller socker på hela tiden - en rikitigt bedrift för mig. Ändå känns det som att min medelålders kärringkropp håller SÅ hårt och fast vid alla fettceller som den kan. Det hör även till saken att jag på 4 år med viktväktarna lyckats med bedriften att gå upp 10 kilo. Är jag ett hopplöst fall? Min bästa kompis har gått ner 2 klädstorleker sedan hon började med detta i början av september, det var det som lockade mig. Är LCHF bara för medelåldersmän och ungdomar med viktproblem? Är klimakteriet en dödsdom över min ämnesomsättning? HJÄÄÄÄÄLP! Krissy
Nykomling
4 inlägg
Jag är också i klimakteriet, Har ätit östrogen för mina besvär i 2 år. Innan jag fick min medicin utskriven gick jag på en infoträff, där sa dom att när man var i klimakteriet var det omöjligt att gå ner i vikt, utan man fick snällt vänta tills man "var ur den", vilket var lite opsykologiskt jag försökte inte ens att gå ner, för det gick ju inte.Började med LCHF kost i augusti i år och har gått ner 8 kilo, tycker att jag verkligen får kämpa för mina hekto, men det går ju tydligen. Så sjunker ju ämnesomsättningen också det hjälper ju inte till precis.Så tyvärr det är bara att kämpa på!!!
Känner samma desperation, min kropp vill inte iheller samarbeta. Men man vill ju inte ge upp, funderar på om en crosstrainer eller dyl kan vara svaret.
Tack Kenla och Mita - det är riktigt skönt att höra att andra har samma kamp. Jag får inte östrogen pga bröstcancer i familjen, men nu är det 1 år sedan sista mens, hoppas att vänder snart. Det är ändå stort att jag på LCHF har gjort av med alla pasta, bröd, smörgåsar, ris, potatis och Ben & Jerry`s. (Älsklingsmatinslag). Det borde bidraga till något positivt hälsomässigt, även om fettcellerna håller sig fast!
Ge inte upp! Min resonemang är att det finns smala kvinnor i klimakteriesålder också. Det är bara att kämpa på. När du motionerar, se till att få proportionellt mer konditionsträning än styrketräning. Spinning och simning är väldigt bra träningsformer t.ex. Lycka till!
Ja jag gick tidigt in i klimakteriet o kämpade me vikten, jag gick ner sakta men säkert, men tränar ganska bra o drog bra in på kcal,, 1100-1300, Jobba på du så ska du se det kommer
Tack Balela och Jaropi för stöd och råd. Jag skall inte ge upp, utan kämpa på. Det är så trist bara att börja med LCHF och få ett så stort bakslag - men ärligt talat är det godare kost och verkar fysiologiskt mera vettigt. Jag kör med 2 zumba pass i veckan, skall undersöka spinning. Skall dra mig ner till 1300 kalorier per dagen kommande veckan, får se om jag kan vända på skutan igen.
Använd måttbandet istället för vågen som mätinstrument! Varje milimeter du kan flytta från fettdepåerna till musklerna räknas! Och med mer muskler så motverkar du låg ämnesomsättning så gott det går. Mät också hur snabbt du kan gå/jogga en viss sträcka. Testa igen om ett antal veckor (säg tio, t.ex.) och se förbättringen på så vis. Skriv ner precis hur det känns i en viss situation. Beskriv hur flåsig du är, hur jobbigt det känns och hur svettig du blir samt hur du känner dig (obekväm, uttittas o.s.v.) Om några veckor så läser du detta och kan förmodligen konstatera att det känns bättre i samma situation, och gör det inte det så har du ny motivation att fortsätta kämpa. Ta blodprov och ta reda på blodvärden och gör om samma test om några månader och konstatera att du fått bättre värden! Det suger verkligen då kroppen inte vill samarbeta, men det betyder inte att det är förgäves det du jobbar med! Tänk att du får bättre utgångsläge genom att du motverkar "förfallet" och att du tränar på en hållbar livsstil under tiden! Jag har själv kämpat i en stressig period (dubbelarbete och andra faktorer som motverkat viktminskningen både praktiskt och hormonellt) och vet att det verkligen känns hopplöst! Men jag gjorde mitt bästa för att i alla fall inte gå upp mera, och jag tröstade mig ofta med att tänka på hur illa det skulle bli om jag inte gjorde något. Nu känns det istället sk*tenkelt, även om det fortfarande är ett arbete och ett jobb att genomföra. Kram!
Tack Mill72 för din uppmuntran och kram tillbaka! Måttbandet har jag inte kollat av på några veckor, kanske dags för det nu, och mera fokus på den än vågen, precis som Du säger. Jag kan inte jogga, och går med viss svårighet pga ledgångsreumatism och operaerade fötter. Jag kör Zumba 2 pass per vecka, och skall försöka hitta motionscykel eller kanske spinning för flåset - finns kanske andra fotvänliga alternativ här? Kul att du har hittat vägen ur skogen när det gäller viktminskningsutmaningar. Jag skall inte ge upp, men min kropp känns som den motarbetar mig, till skillnad när jag var i 30 eller 40 årsåldern, och allting var enklare och snabbare. Kram på Dig
hej ja håller med er allihopa att det känns så himla motigt i denna åldern det är inte alls lika lätt som förr o gå ner i vikt o speciellt inte när man också har olika sjukdomar som sätter stopp i hjulen men det är som ni skriver att man får jämföra sig emot sig själv o ta måttbandet istället. hälsn yrla
Hej! Jag är medelålders och har varit fet alldeles för länge och bantat nån vecka och sen fallit tillbaka i gamla vanor. Jag bestämde mig för lite över en månad sen att nu jäklar ska skiten bort en gång för alla. Självklart så började jag äta LCHF och inte mycket hände den första månaden. Midjan blev lite mindre och jag mådde bättre fast vågen verkade ha stannat. Så jag började med atkins inställningsfas som är jättebra. Och nu rasar kilona,hehe. Jag tror nog att en äldre kropp har hunnit att vänja sig mer vid ett visst leverne och kanske bara behöver en "spark i röva" för att komma igång. Lycka till. Monki