Några tankar om löpning

En sak har jag lärt mig när det gäller löpning och det är att det inte är någon idé att stressa, kroppen kan bara anpassa sig visst mycket i taget. Därför är det ingen idé att gå ut stenhårt 4 gånger i veckan och trötta ut sig fullständigt, det kommer bara att sluta på ett av två sätt: antingen blir du skadad eller så blir du less på det.

När jag började springa hade jag en ovana att springa för fort, vilket ganska snabbt ledde till att jag blev trött. Det gav mig inte så mycket heller, jag kände mig alltid som snigeln och var aldrig riktigt nöjd. Jag tog helt enkelt med mig den trötta känslan från avslutningen på löpningen.

Hade jag varit klyftig hade jag lärt mig snabbare att fort och hårt inte alltid är det bästa. Faktiskt brukar de erfarna löparna bara springa hårt något enstaka pass i veckan, de allra flesta passen går i lugn fart. Prattempo.

Det tog tid för mig att inse att kroppen inte gillar full rulle varenda gång, några år till och med. Men nu när jag äntligen börjat variera mina träningspass på rätt sätt börjar det hända grejer. Det var den första lärdomen, att fart dödar.

Det här är mina observationer, det fungerar för mig och jag hoppas det kanske kan fungera för andra. Proffs är jag inte, men jag har hunnit lära mig lite som jag tänkte någon mer kanske är intresserad av.
 
Det andra jag lärt mig är att inte tricksa allt för mycket med löpsteget om man inte har ont. Men om man har knäproblem t ex kan det vara bra att fundera på löpsteget på en gång, titta på den här bilden så förstår ni vad jag menar:

http://www.ethiopianreview.com/album/albums/userpics/10001/kenenisa_bekele23568.jpg

Kenenisa Bekele är en av världens bästa löpare, obesegrad på sina distanser mig veterligen. Nu säger jag inte att alla kan springa så fort som han, men jag är övertygad om att fler skulle kunna springa alls om de satte i foten under knäet som han gör på bilden.

På det viset tar inte knäet värsta smällen under musklerna i benen absoberar kraften istället. Musklerna kan man träna, det är svårare att göra något åt knälederna.

En annan detalj som kan vara värd att tänka på är att inte springa så fort (nu är jag tillbaka till farten igen). Alla som börjar med löpning springer för fort, det gjorde alla jag känner som springer och det gjorde jag med. Det beror uteslutande på oerfarenhet, man känner inte riktigt sina begränsningar och man kanske skäms lite för att det går sakta. Stunt i det, du springer snabbare än alla slöfockar som eventuellt kan ha en åsikt så sträck på dig och var stolt (en stolt och rak hållning förbättrar andningen). Sänk farten också, så blir löpningen mer njutbar och du kan behålla ditt snygga löpsteg längre.

Ryttare får ofta hära att de ska tänka sig att de har ett snöre i huvudet som drar dem uppåt och håller dem raka i ryggen. Samma gäller för löpare. Huvudet hålls högt, avslappnade axlar, rak rygg och låt magen vara med i andetagen (bukandas), det är de mest grundläggande sakerna man ska tänka på när man springer.

En annan fördel med att sänka farten är att du hinner se och njuta av omgivningarna, ditt hjärta behöver inte jobba övertid för att hinna med och din kropp får jobba under längre tid vilket i sin tur förbränner mer energi.

Så småningom kommer farten att öka, nästan som av sig själv. Det du ska söka är känslan av att du hittat balansen, du orkar springa och det ska kännas som om du orkar jättelänge. Då ligger du i rätt tempo. Det tempot är oftast lättare att hitta om man är två som pratar medan man springer eftersom det är mer eller mindre möjligt att prata när man springer för fort.

När du hittat den känslan i löpningen kan du gott ägna flera pass i rad åt att springa på det viset. Lär dig och lär kroppen hur det ska kännas när det flyter, ju fler gånger du hittar känslan ju lättare blir det att hitta tempot att trivsellöpa i. I bröjan bör du inte springa längre eller fortare än att du skulle vilja göra om det imorgon igen, behåll den starka och positiva känslan genom hela passet och sluta medan det är roligt. Då är det den känslan du kommer att minnas från passet i efterhand.

Tids nog kommer inte den här typen av löpning att ge dig förbättringar, kroppen har vant sig vid löpningen och du kanske börjar längta efter något mer. Det tar någon vecka för somliga naturbegåvningar, för andra som mig kan det ta mycket längre tid och ytterligare några kommer aldrig dit alls. Det är det ingen annan som kan bestämma åt dig, om eller när det är dags att lägga in något nytt.

Somliga fortsätter hela livet med sin runda i trivseltempo tre dagar i veckan, inte för att bli bättre löpare utan för att de blir lyckliga av det - och det är nog det bästa av allt. Hittar du dit har du hittat löpningens innersta väsen, det alltihop går ut på.