icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

När ens nära klankar ner på en

Engagerad
58 inlägg
14 juni 2011 21:40

Jag har sedan min viktnedgångs start gått ner sammanlagt 40 kg (från 95 till 55) vilket jag gjort helt på egen hand. Känner mig jättestolt. Mina närmsta vänner och min familj blir dock arga på mig när de ser mig nu för tiden och säger att jag borde äta mer. Mamma kallar mig benrangel och frågar lite skämtsamt om jag gått och fått anorexia. Jag har sagt till på skarpen, sagt att det inte är roligt. Jag har skrikit, blivit förbannad, ledsen. Allt. Bett dom respektera mitt val att gå ner i vikt. När jag vägde som mest (95, uhh ryser av att bara tänka på det) så klagade mamma och pappa på mig att jag åt för mycket, att jag "kanske borde tänka på vad jag stoppar i mig och börja träna", nu när jag väl gör det - då klagar dem på det. Jag orkar inte riktigt. Mina vänner försöker stoppa i mig godsaker, de säger att de gärna bjuder på fika/donken m.m. och trots att jag vänligt tackar nej brukar de köpa ändå. När jag väljer att inte äta det dem har köpt så blir de arga. "Du måste äta. Vi är oroliga." säger dem. Över vadå, undrar jag? Över att jag inte längre rullar fram? Jag BER FOLK hela tiden att respektera MITT val. Men ingen verkar lyssna. Varför? Är de avundsjuka för att inte de kan klara det? Jag förstår verkligen inte. Någon med samma problem? Vad fan gör man?

  • Veteran
    5155 inlägg
    22 september 2011 11:35

    rundboll, det är en stor skillnad på dig och Wwao. Du vill ju ner i en normalvikt. Inte 55 kg och ha en längd på 172 cm. Det är inte nyttigt, och som förälder skulle jag nog också reagera ifall något av mina barn ville bli så mager.

  • Veteran
    7560 inlägg
    22 september 2011 12:06

    Kan bara hålla med Thyndra! De reagerar förmodligen för att de är oroliga och bryr sig.

  • Veteran
    5951 inlägg
    22 september 2011 12:11

    171cm står det iofs i profilen och 55kg motsvarar 18.8 i BMI vilket är på nedre gränsen till undervikt, och eftersom vi inte vet hur trådskaparen är byggd i övrigt tycker jag det är lite fel att automatiskt stämpla önskan att gå ner som "inte nyttig".

  • Veteran
    5155 inlägg
    22 september 2011 12:14

    Kan så hända LadyG, men stämmer matintaget så skulle jag i alla fall bli orolig om det var mitt barn

  • Veteran
    5951 inlägg
    22 september 2011 12:42

    Sant, stämmer det borde ts söka vård om inget hänt med vikten, för så långt under de 1200kcal som kroppen verkligen behöver borde ge ett ras - inte bara vikttapp utan ett veritabelt jordskred av tappade kilon som verkat utebli om siffrorna är rätt ifyllda. Däremot vidhåller jag att det inte hjälper att tjata, insistera på eller truga. Man kan leda hästen till vattnet men inte tvinga den att dricka. Det finns andra, bättre vägar att gå om man är orolig som anhörig. En av de sämsta saker man kan göra är att börja skuldbelägga ätandet, oavsett om det är för mycket eller för lite. Få här skulle väl få för sig att kommentera någon som just överätit och säga "men fy så där mycket får du inte äta, det är ju fel - det vet du väl", ändå sker exakt samma övertramp mot dem som underäter och kanske egentligen är i behov av stöttning, hjälp och förståelse för att kanske orka ta itu med sina problem.

  • Veteran
    5155 inlägg
    22 september 2011 13:39

    LadyG, tittar du på frågeställningen och gör om det till att matdagboken vore full med godisätande och problemet vore att dom inte gick ner i vikt trots en massa godisätande. Eller att nära och kära reagerade på överätande så skulle man också reagera. Sen så är jag inte ute efter att döma någon, säger bara att hade det varit mitt barn så skulle jag bli orolig. Precis som jag tycker att min son äter för mycket ibland. Det är väl inte så konstigt, ingen ser på mig med blida ögon när jag röker heller. Och inte är dom tysta..... så länge jag håller mig till snus så säger dom i alla fall ingenting.

  • Veteran
    5951 inlägg
    22 september 2011 16:31

    Rökning drabbar andra, så vitt jag vet drabbar över- och underätning ingen mer än den som ägnar sig åt det. Omgivningen vill inte ha lungcancer pga andras ovanor, antar jag. Med snusning finns ingen sådan risk. Om det omvända ätförhållandet rådde skulle jag nog fundera på vilka problem den drabbade försökte dölja genom att äta så mycket, vilka själsliga sår försäker h*n äta bort? Samma sak gäller där, det hjälper inte att komma med pekpinnar och snusförnuftigheter. Den som äter fel vet mycket väl om det. Det är inte det som är problemet, oavsett om det är en över- eller underätning. Problemet sitter nästan alltid i själen, och den blir inte mer helad eller mer läkt av att man pekar ut hur usel en människa är som inte kan göra rätt - för så tolkar man det lätt, när man är i den sitsen. Även om kritiken gäller beteendet skiljer man inte alltid på det själv. Kritiken blir personlig, ett angrepp och då blir man defensiv. Och en defensivt inställd person lyssnar inte, varken på goda råd eller bra tankar. Det är därför jag anser att stöttning, uppmuntran, hjälp och förståelse är mer på sin plats än kritik, hur befogad den är må vara. Men man kanske måste ha varit i en taskig sits psykiskt för att förstå hur kritiska om än välmenande ord kan uppfattas.

  • På gång
    19 inlägg
    24 september 2011 15:04

    Jag kännr precis som du wwao. Har gått ner en del jag med och min mamma har hela tiden verkar arg på mig. Kan hon inte bara acceptera och vara glad för min skull? Blir ju inte direkt bättre att hon är arg på mig hela tiden...