Veteran
5155 inlägg
Och varför Vet ni att ni kommer att lyckas?? Jag gillar tydligen att starta trådar :) Berätta vad som är annorlunda den här gången. Vad som gjorde att ni bestämde er för att nu får jag börja ta hand om min kropp och bli av med dessa extra kilon. Haka på här för det kan vara mycket nyttigt, sporrande och kul för era vänner på matdagboken.
Jag har i flera år funderat på att ta tag i min vikt, men motivationen har inte varit tillräcklig. Men så i år ändades allt och det tack vare Liseberg. Vår familj är varje sommar på Liseberg och jag är en sådan person som älskar karuseller och åker allt, men de senaste åren har jag inte åkt något. Jag har helt enkelt varit rädd för att inte få plats i karusellerna. :( När årets resa planerades så bara bestämde jag mig att nu jäklar ska jag ned i vikt och när vi kommer till Liseberg ska ett åkband även pryda min handled och jag ska njuta tillsammans med min familj. Det blev startskottet. Jag lade om hela mitt liv och gillade allt, jag gillar den kalorisnåla maten, jag gillar motionen, jag gillar resultatet det ger. Jag får massor av komplimanger och jag mår bättre än jag kan minnas att jag gjort förr. Jag känner mig inte klumpig längre, jag känner mig smidig och orken är som ny. På jobbet har vi en brant backe som vi av olika anledningar behöver gå i minst ett par gånger om dagen, för bara ett halvår sedan fick jag stå på toppen och hämta andan och nu kan jag småjogga uppför den utan att bli andfådd. Jag har normalviktiga kollegor som flåsar som brunstiga älgar efter den backen. ;) Jag trivs med livet och vill aldrig tillbaka till de gamla vanorna. 27 kg borta än så länge och jag vill ha bort 18 till och ärligt talat känns inte de där 18 kilona alls jobbiga. :)
När vågen visade 99 Kg i slutet av år 2010, fattade jag att den inte skulle stoppa där utan en förändring..... Jag har testat mängder av kurer, dieter, och all sorts bantning. Jag bestämde mig för att gå ner 10 Kg tills vi skulle på skidresa i Sälen. Mest för att jag skulle vara lite rörligare, inte så otymplig och trött. Första "dieten" bestod mestadels av pulver, lite fusk någongång men målet med -10 nåddes vecka 10 när vi åkte till Sälen. Därefter fortsatte jag min viktnedgång med att strikt räkna kalorier, väga, mäta och skriva upp. Detta tyckte jag emellertid blev för jobbigt och kändes inte som et sätt att leva, mer att överleva. Efter mycket letande och läsande hittade jag så DUKAN-dieten. Tror att detta kan ha blivit min räddning och anledningen till at jag tror att jag denna gången skall nå min målvikt. Det är en kost som passar mig utmärkt. Det känns inte som någon tillfällig diet, det är en livsstil för mig. Jag räknar och väger inget, motionen behöver jag inte ha katastrofalt dåligt samvete för att jag inte brukar allvar med som jag borde....Kilona försvinner i alla fall. Jag är mätt, belåten och glad. Nu har jag gått ner drygt 20 kilo, har ca 4 kilo kvar till min målvikt 75Kg. Vill egentligen ner något kilo till men det är endast skönhetskilon och försvinner förhoppningsvis av sig själv om kroppen vill det. Jag kommer INTE släppa DUKAN kosten så länge jag mår så här bra!!!
#Jimmi Tack
Jag tror att det var för att knattarna äntligen började sova lite mer på nätterna, så att jag under förra våren kunde börja ta igen sju års sömnskuld. Det gav mig så pass mycket energi och motivation, att jag orkade börja tänka lite på mig själv och min hälsa igen och dessutom handlingsberedskap nog att göra något åt eländet ;-).
Thyndra, jag måste bara säga att du är en fena på att skapa roliga och intressanta trådar! Vilka fantastiska historier av lika fantastiska människor! Tänk vad många kilon vi gjort oss av med tillsammans! Jag har nog alltid haft ganska lätt för att gå ner i vikt, men betydligt mycket svårare att hålla kvar vid målvikten därefter. Den här sista omgången började i oktober förra året när jag traskade över 70-strecket. Har aldrig vägt så mycket och det fanns inga kläder i garderoben utom mysbrallorna som passade. Det tog emot när man skulle sätta på sig skorna och allt var bara jobbigt. Dessutom utvecklade jag ett sockerberoende som gjorde att jag åt godis varje dag! Toktröttnade en dag och körde Allévo-påsar måndag-torsdag för att bli inspirerad av att det försvann några kilo på vågen och började registrera mitt matintag på deras sida. Surfade vidare och hittade en månad senare Matdagboken. Vilket lyft! Kände mig hemma här direkt. Man känner sig väl mottagen och alla är väldigt hjälpsamma. Det här är en fantastisk sida och jag har nu hittat ett sätt att äta som passar mig, inte är särskilt krångligt och jag har koll på kalorierna. Det har jag aldrig haft tidigare men det känns som att kalorikoll är den typ av "matstil" som passar mig bäst. Jag äter vad jag vill, fast kanske inte lika ofta och i mindre mängd. Men jag sörjer inte för det. Vet att jag kan fuska ibland men då får man skärpa till sig sedan. Men, jag tror inte att jag hade kunnat nå mitt mål så snabbt och enkelt om jag inte hittat den här sidan. Tror inte heller att det hade varit lika lätt att hålla målvikten heller! Vill passa på att skicka en massa peppkramar till er alla, så här inför stundande semestrar. Jag kommer att hänga kvar här länge! Kram!
Den här gången kommer jag att lyckas mycket tack vare er härinne, för allt ert pepp, stöd och all er samlade kunskap ger mig så otroligt mycket :) Anledningen till att jag fick loss tummen var nog en dag när jag tittade i spegeln och bara såg en oformlig degklump, full i celluliter och med en hängig mage som verkligen äcklade mig *ööörk* sen började jag verkligen tänka till och skrev ner varför jag skulle vilja gå ner i vikt och dom punkterna har jag sparat så här kommer dom... Slippa värken jag hade börjat få i fötter, vrister och knä. Undvika att få diabetes eftersom både min mamma och farfar har typ 2 så ligger jag i riskzonen. Slippa se och äcklas över framförallt "hängbuken" *ryys* Se ut som jag egentligen känner mig Orka leka och ta hand om mina barn Att mina barn ska slippa skämmas över mig som jag jämt gjorde över min tjocka mamma under skolåren, räcker att jag är gammal jag behöver inte vara fet oxå. Om inte detta räcker som motivation då vette 17 vad som gör det...
Så kul att läsa om alla erfarenheter! Bekräftar bara en del av det jag skrev i min blog idag; det går om man ger sig 17 på det :)
När vågen visade över 80 kg, det gör den fortfarande, så blev jag så rädd för min hälsa, och även för hur jag ser ut och för att alla mina kläder som jag kunde ha förra sommaren är för små. Och nu när jag märkt vad det beror på att jag gått upp så mycket i vikt finns möjlighet för mig att kunna samla mig och göra en kämpar-insats.
Vad roligt att få läsa alla era berättelser, de ger mig ännu mer motivation! Jag har stadigt blivit tyngre och tyngre allt eftersom åren gått. Har gjort några halvhjärtade försök att gå ner i vikt, men inte riktigt gett allt ändå får jag erkänna. Den här gången är det annorlunda. Den här gången kommer jag att lyckas. Anledningen till det heter Neo. Neo är en liten pojke som skulle ha varit drygt två månader nu, men han blev bara tre dagar gammal. Förlusten av honom fick mig verkligen att inse hur skört livet är och att det där som bara händer andra faktiskt kan hända mig. Om jag inte gör något kan det mycket väl bli jag som drabbas av hjärtinfarkt, diabetes eller någon annan av alla följdsjukdomar som är kopplade till övervikt. Jag, som får leva och dessutom har ett bra liv, vill inte kasta bort den gåvan. Den här gången kommer jag att kämpa så mycket hårdare, det finns inget alternativ!
Aradil; jag beklagar verkligen din/er förlust! Kan inte ens föreställa mig hur det kan kännas! Jag hoppas att lille Neo ändå hade en mening; den du själv beskriver så bra.