Jävla livsregel, du kan dra åt helvete!
Jag tänker faktiskt försöka följa de där 9 stegen på nåt sätt. För Annars tror jag att det bara blir att gå ner nu igen (om jag fixar det.... *suck*) och sen trilla dit egen efter jul (igen) Nu har jag funderat sen jag skrev det där i förrgår, över den där negativa livsregeln kring vikten som jag har och som jag skrev om i förra blogginlägget. Den om att "Det är bara korkade människor utan karaktär som blir tjocka".
Alla påståenden är ju egentligen en fråga sägs det, så det är väl svaret på den frågan jag ska tag i. Nej, jag är varken ointelligent eller saknar karaktär. Tvärtom faktiskt. Men jag tror att jag litar till mitt förnuft på fel sätt ibland. Det är väl därför min fördom är extra sann för mig kanske. Jag menar, nånstans på vägen har jag fått till mig den, kanske av någon annan även om jag inte minns det. I varje fall har jag "köpt" den tanken utan att tänka på den effektiva räntan... för att tala i ekonomiska termer.
För visst handlar det om skuld väl ? Skuldkänslor för att jag inte tar tag i det i tid när det börjar barka iväg uppåt med för många kilon. Över 2 kilo fett (för vikten är ju egentligen en "annan" när man tränar) märks omedelbart på mig eftersom det sätter sig på fel ställen. På magen, ryggen, nacke och axlar.
Jag skäms verkligen jättemycket för att jag inte klarar att stå emot minsta sug efter nåt gott eller att sluta äta när jag är mätt (som jag upptäckt nu) och dessutom så tänker jag oftast att det ändå har skitit sig - eller att jag börjar på måndag, typ. Kanske att jag är matmissbrukare? Ätstörd är jag då helt klart. Matstörd, om inte annat. Jag tycker jag ägnar alldeles för mycket tid åt att tänka på vad man ska äta och inte, det tar mer energi än åt att ställa sig och laga till den.
Nej, så här kan jag inte ha det. Just den regeln måste nog bytas ut och det snabbt. Men mot vad? Logiskt tänkande är inte svaret i varje fall. Då hade jag bytt ut den för lääääänge sedan. Jag är ju faktiskt hur smart som helst. Och har väldigt mycket karaktär, vad nu det är egentligen... Är det att att istadigt stå emot något som man egentligen har lust med eller är det att klara av att byta fokus till något annat som är vettigare?
Jag har verkligen inte lust med att göra de här negativa känslomässiga amorteringarna varje gång jag äter nånting onyttigt. De drar bara på sig mer ränta och så blir det ränta på ränta. Kilo på kilo... Skuldkänslorna växer och skammen för att jag inte orkar eller i varje fall sätter igång seriöst ökar. För jag tror verkligen att andra människor ser att jag inte trivs med det här och dessutom inte verkar fatta att då får hon minsann göra nåt åt det! För så tänker jag själv om andra tjockisar.
Jag kan inte låta bli att fundera vidare med mina egensinniga krumelurtankar, tänk om alla de där ständigt återkommande perioderna av viktuppgång som jag tar tag i men som sen kommer tillbaka och det allt fortare och med mindre mellanrum, tänk om de där kilona på kilona gått att omvandla till nånting positivt som pengar på banken - och all den där räntan på räntan hade varit mina sparpengar som växt i stället för min alltmer växande fettdepå?
Länk:
<a href="http://14u.se/indexfond.nu/2007_10_01_archive.html"; target="_blank" >Lättförståelig länk till ett blogginlägg om ränta på ränta</a> ... och hur knepigt det kan bli när man tänker kortsiktigt
Omvandlar man det inlägget till hur man behandar sin kroppsliga lekamen och sin själ om man gillar metaforer och liknelser, så ser man rätt tydligt vad man håller på med. I allafall gör jag det.
Det här stegen är bra, känns det som. Detta är det första. Inte undra på att jag står ostadigt! Jag har ingen som helst balans!
Pepp pepp till er alla!
Kommentarer
-
Mina livsregler var/är oftast grundat på ordspråk, tex "bra karl reder sig själv", "har man tagit fan i båten så får man se till att ro honom iland", " ensam är stark" Dom reglerna gjorde och gör till viss del fortfarande att jag nästan aldrig ber om hjälp och att man fortsätter utdömda projekt och tar på sig allt själv för att det ska lyckas även om fler är inblandade. Det handlade inte direkt om kroppen och vikten den gången utan mer om själen och ren överlevnad. Intellektet är en lustig historia, det är som du säger, andra kan man tycka ska ta tag i saker men sig funkar det sämre med. Ibland kan det kännas som att man inte är värd att vara smal och snygg, och visst är det bara korkskallar som äter sig feta ;)) Det är roligt att läsa dina funderingar fortsätt din resa jag tror att den leder dig rätt och du kommer hitta mycket mer än hälsa och lagom vikt på vägen
-
Viktuppgång har inget med intellektet att göra det är matsug som maninte kan stå emot hur smart man än är. Det är ett tufft jobb att gå ned i vikt. När det gäller motion så brukar jag göra så att jag bestämmer att nu kör jag på crossen o så känner jag inte efter hur jag vill eller inte utan gör det. För jag har märkt att annars blir det inte av. Du kommer att hitta din väg ska du se. Jag funderar också mycket på varför det har blivit som det har blivit. Jag skyller på att jag har fått två barn o att jag ätit för mycket cortison som gör att man blir ännu hungrigare. hälsn yrla
-
Det är just det som är grejen att det funkar lite som när man blir förälskad, Allt slås ut och det är nästan omöjligt att ta kontrollen. Man kan inte resonera sig till rätt vikt men men men
-
Ni skriver så bra saker! TACK!
Logga in för att skriva en kommentar.